Vad är hopp?
Det sägs ibland att det finns två nationer som tydligare än andra har optimismen som statsideologi: USA och Nordkorea. Varje officiell antydan från den styrande makten om att allt inte blir bättre vore här otänkbar, en politisk blasfemi.
Genuint hopp är väsensskilt från optimism. Dels kan det inte, som i dess kristna version, skiljas från ett mått av bävan. Nya testamentet undanhåller inte läsaren de födslovåndor som föregår hoppets fullbordan. Dels är det kommande riket, som hoppet står till, närvarande i historien – ”Guds rike är inom er” (Jesus) – på samma gång som dess ankomst innebär en brytpunkt i historien. Framtiden är lika verksam i nuet som surdegen i baket, och dess slutliga genombrott kommer som en tjuv om natten.
Eller annorlunda uttryckt, här med ord av den brittiske filosofen och katoliken Terry Eagleton: Människan är av naturen mottaglig för den nåd som transfigurerar henne när hon öppnar sig för dess verkan.
Att tro på en framtid för mänskligheten är således en fråga om realism (naturens inneboende receptivitet för nåden), men också om nykter klarsyn: något behöver repareras, och det grundligt (begären korrumperar naturen).
Därför finns hopp, men det är något helt annat än blåögd optimism.
