Vad är det vi söker?
På vilket sätt konkretiseras det kristna livet som en pilgrimsfärd i gudstjänsten? Torsten Kälvemark visar hur flera tidiga kristna författare berör det. Basileios av Ceasarea nämner att vi vänder oss mot öster när vi firar liturgin därför att vi är på väg mot mänsklighetens ursprungliga hem. Vi står upp under gudstjänsten – något Kälvemark återkommer till som en huvudpunkt längre fram i boken – som ett uttryck för att vi är kallade till uppbrott, ”på vandring från vår tillfälliga bostadsort till det som i eonernas eoner skall vara vårt permanenta hemland”.
Men dessa yttre markeringar för en ’inre emigration’ har försvagats genom seklerna, allra tydligast på protestantisk mark ”där den klassiska liturgins symbolik har spiritualiserats och upplösts”, som Kälvemark uttrycker det. Även pilgrimsfärder till fysiska platser – ett slags yttre komplement till den inre vandringen – som tidigt uppstod i kyrkan och blev till stora rörelser under medeltiden, kom att förändras i och med reformationen. Inom katolsk och ortodox tradition fortsatte pilgrimsvandringarna till heliga platser, inte bara till Palestina men också till martyrernas gravar, till de stora asketernas grottor och till de platser där helgonen gjort sina underverk. Medan ”pilgrimslängtan internaliserades inom protestantismen”.
Under de senaste två decennierna har dock en märkbar förändring skett. Medan det heliga landet länge varit det främsta resmålet inte minst för frikyrklighetens troende, så har även dessa tillsammans med många andra tagit intryck av renässansen för vandringar utmed de gamla pilgrimslederna, med Santiago di Compostella, Nidaros och Rom som de kanske viktigaste målen.
Vad är det vi söker under dessa resor och vandringar? Torsten Kälvemark menar att pilgrimsfärderna i ortodox tradition haft två huvudlinjer, den ”geografiska” och den ”eskatologiska”. Den första handlar om resor både till bestämda geografiska platser – så som Athos, Nya Valamo och de egyptiska ökenklostren – men också till personer. Vandringens mål är då mötet med en andlig vägledare, någon som genom bön och askes fördjupat sin insikt och som därför kan fungera som vägvisare för den som vill söka sig djupare. Förutsättningen för denna form av andlig vägledning har varit, vad Kälvemark kallar ”en traditionell åtskillnad mellan det institutionella och det karismatiska”. Han skriver:
En starets kan vara en präst eller munk/nunna men behöver inte vara det. Den andliga insikten kommer inte i kraft av något ämbete. Bikten är en sakramental handling som rör den enskildes förhållande till den kyrkliga gemenskapen. Men den behöver inte vara direkt knuten till själavården i vidare mening. Ansvaret för själavården ligger i den ortodoxa kyrkan egentligen på alla dess medlemmar, hos var och en efter förmåga.
