Vad är det vi offrar?
Det är inte underligt om invändningar reser sig mot liturgins ord om ”vårt och hela kyrkans offer”, som vi mediterar över under årets apostlafasta. Att många vill hålla dem ifrån sig, rensa ut varje anspelning på offer ur nattvardens böner, beror inte bara på att de alluderar på ”a bloody mess”, som Sarah Coakley uttrycker det.
Om vi nu ska tala om offer i en kristen och biblisk förståelse när åminnelsen av Kristi död firas, är det då inte snudd på hädiskt att tala om det som ”vårt offer”? Hur går det att alls försvara? Ropade inte Jesus ”Det är fullbordat!” på korset? Vad behöver därefter tilläggas?
När orden ”Detta är min kropp” uttalas i mässan, talar Jesus alltid i första person. Jesus Kristus är liturgins ”jag”. Ingen annan än Jesus kan ta brödet i sina händer och säga de orden. Om någon skulle vara dåraktig nog att i egen person tala om sig själv som Kristi ”jag” vore blasfemin ett faktum. Ingen kan ta sig den auktoriteten. Ingen församling eller kommunitet kan ge den åt någon. Endast kyrkan, i hennes fullhet, kan anförtro oss den gåvan. Den kyrka som är Kristus, hans kropp på jorden.
Vårt offer, kyrkans offer, Kristi offer – vi talar om ett och samma offer. Invändningen att ”inget behöver läggas till det offret”, är befogad. Vad Luther reagerade mot var just föreställningen att Kristi offer inte var tillräckligt, eller att det behövde ”reaktiveras” av prästen när mässan firades. ”Sådana felaktiga föreställningar hade sannolikt uppstått”, tillstår Joseph Ratzinger i en kommentar till Luthers protest.
När liturgin i både väst och öst låter oss tala om ”vårt offer” öppnar den mot svindlande perspektiv: så fullständigt upptar Gud oss i Kristus, att hans ord blir våra ord, hans kärlek blir vår kärlek, hans bön blir vår bön – och hans offer blir vårt offer. Trots att vi inget har att ge för vår frälsning, reduceras vi inte till passiva objekt för hans handlande. Kristi död och uppståndelse innebär inte bara att Gud ”står ut” med oss; han låter oss stå upp med Kristus och med honom dela platsen på hans högra sida. I och genom Kristus, förenade med honom, deltar vi i det mysterium som försonar världen med Gud.
Detta vårt offer frambär vi i eukaristin som är bönernas bön. Det får sin konkretion i liturgin efter liturgin – det vi kallar vardag – när vi ”offrar” vårt rykte, vår självupptagenhet, vår förmätenhet och efterliknar Kristus i den kärlek som ”tror allt, hoppas allt och uthärdar allt”. Det offret kan ingen av oss ge om inte den Ande i vilken Kristus ”framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud” (Heb 9:14) också verkar i oss.
Och det offret måste fortsätta att frambäras intill den dag då världen blivit en plats där kärleken råder. Därför ber vi, som i mässans bön över gåvorna när vi i går firade vårt dop: gör oss till ett offer som behagar dig.
