Underströmmen

Det finns två sätt, menade Gunnel Vallquist (1918–2016) – en av den kristna enhetens mest oförtröttliga röster i svensk kristenhet under 1900-talet – att ta sig an allt det som fortsätter att ge näring åt polemiken mellan kyrkorna. Den officiella ekumeniken har valt den mödosammaste vägen: att angripa skiljaktigheterna punkt för punkt i hopp om att vi med tiden ska nå större samförstånd. Det är ett evighetsarbete som knappast lär ha utsikter att nå sitt mål före tidens slut, hävdade hon. 

Det andra är att närma sig problemet direkt utifrån evangeliet, från Jesu egna ord och exempel. Som när Jesus säger: ”Den som inte är mot oss han är för oss.” Vem vågar påstå, frågade Gunnel Vallquist, att dessa ord inte skulle ha företräde framför allt det vi hänvisar till när vi upprätthåller splittringen och förklarar att vi ännu inte kan mötas i full enhet kring Herrens bord? 

Finns då tecken i vår tid på att Kristi bön om kyrkans synliga enhet någonsin ska gå i uppfyllelse? 

Ja och nej. Den officiella ekumeniken tycks ha svårt att nå längre än till artiga samtal och till intet förpliktande dokument. Men under ytan finns en underström som växer sig allt starkare. Här talar man inte så mycket om ”den kristna enheten”, som om den vore ett projekt att förverkliga. Man förenas snarare i en försmak av enheten i Kristus. Med den koptiske klosterfadern Matta al-Miskins ord: ”Vi måste börja leva tillsammans i trons enda och innersta väsen innan vi kan enas om innehållet.”