Tystnad i Kristi efterföljd

Den återkommande frågan i våra reflexioner under apostlafastan är vad det innebär att “frambära sig själv som ett levande och heligt offer”, med Romarbrevets ord. Eller som det uttrycks i mässans bön om att Gud ska ”ta emot vårt och hela kyrkans offer”. Vi har anat hur en ofrånkomlig sida av den kristna kallelsen – att leva ”i Kristus” – är att förenas med honom när han frambär sig som ett offer för världens liv. Ett frambärande som har ett starkt kenotiskt drag: han ”utblottade sig och antog en tjänares gestalt” (Fil 2:5).

För Gunnel Vallquist – i dag skulle hon ha fyllt 103 år – hör vad hon kallar ”tystnad i Kristi efterföljd” till lärjungaskapets offertorium. En tystnad när det gäller den egna äran. Även Jesus motstår frestelsen att försvara sitt mänskliga jag när han angrips. Då tiger han. Talar gör han bara när det gäller Fadern, och som vittne om sanningen.

Tystnaden i Kristi efterföljd, en tystnad när vi blir kritiserade, förtalade, trakasserade, får inte förväxlas med tigandet hos den som ser sig som ett offer. Gränsen kan vara hårfin. Men det är en avgrund mellan Kristi tystnad och det bittra tigandet hos den som iklätt sig offerkoftan. Självömkan är högmodets spegelbild hos “de som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida”, för att låna en rad ur Tranströmers dikt Guldstekel. Om att dela Jesu tystnad skriver Gunnel Vallquist i boken Till dess dagen gryr:

Tiga för att skapa ett rum av tystnad inom oss, ett rum där kärleken bor fredad för skrän och jäkt och självförsvar: här inne möter vi Kristus, han som led oskyldig (vilket vi aldrig gör), och med honom kan vi bevara kärleken även till dem som ”förföljer” oss. – Tala, skriva, handla i försvar endast när en stor sak verkligen kräver det. När den gör det har vi större möjligheter att avgöra om vi lever i detta tystnadens rum där Gud kan göra sig hörd därför att självhävdelsens röst inte når in.