Tusen år och en dag

Titeln på Tomás Halíks bok, The Afternoon och Christianity, anspelar på en metafor som C G Jung använde för att beskriva människans väg till mognad. Jung jämförde en människas livslängd med förloppet under en hel dag. 

Livets morgon motsvaras av ungdomen och den tidiga vuxenperioden, den tid när de grundläggande dragen i en människas personlighet tar form. Här väljer man livsväg, inleder sin karriär, gifter sig och bildar familj. Människan skapar den bild av sig själv som hon vill att andra ska ha av henne, sin persona som Jung kallar det, ”masken” eller det “utvärtes ansiktet”. För att man ska kunna inleda en resa mot andlig mognad behöver man först rota sig i den här världen, menade Jung. Annars riskerar man att tillfoga sin själ stor skada.

Därefter följer ”middagskrisen”. Ledan inträder. Glädjen över det som tidigare skänkte tillfredsställelse är som bortblåst. Denna fas motsvaras av vad ökenmunkarna i den tidiga kristna vägledningstraditionen kallar ”middagsdemonen”. En metafor för tristess, nedstämdhet och förlorad livsaptit. Syndrom som vi numera ofta kallar utbrändhet. 

Men krisen, som kan påverka både hälsa, arbete och relationer, innebär också en möjlighet. Nu är tiden att på allvar vända uppmärksamheten mot den del av oss själva som i allt för hög grad legat i träda. De djupare sidor av livet som vi medvetet, eller kanske omedvetet, hållit undan. Tomás Halík kommenterar:

Det är först när vi har genomgått middagskrisens prövning – när vi till exempel har accepterat och integrerat det i våra liv som vi inte ville kännas vid eller erkänna för oss själva – som vi är redo att påbörja resan mot livets eftermiddag. Men det är fullt möjligt att förskingra detta nya skede genom att fortsätta och fylla livet med de aktiviteter som hör morgonen till, smida på sin karriär och finansiella trygghet, putsa på bilden av sig själv i andras ögon, jaga applåder och hedersbetygelser. Ens persona kan bli så uppblåst att den till slut kväver ens inre liv. 

Under livets eftermiddag, när människan nått mogen ålder och närmar sig sin ålderdom, väntar en större uppgift än den som hörde morgonen till. Nu börjar en andlig resa, en färd mot tidigare oanade djup. Halík beskriver livets eftermiddag som människans kairostid: kallelsen att söka den mognad som bär frukt i form av visdom och klarsyn, vidsynthet och den inre frid som föder fördragsamhet. Livets eftermiddag är den tid när en människa lär sig hantera sina känslor och övervinna självupptagenhet. Om vi däremot saknar förmåga, eller vilja, att ta oss an den utmaning som hör till denna fas av livet, blir konstrasten slående. Vägen mot åldrande präglas i stället av växande rigiditet, irritation, ängslan, misstänksamhet, småaktighet, självömkan och hypokondri, allt medan man terroriserar sin omgivning.

Med anspelning på Skriftens ord att för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag, tillämpar Tomás Halík denna modell, hämtad från Jung, på kyrkans historia. Morgonen motsvaras då av den långa period, mer än tusen år, som sträcker sig fram till modernitetens tröskel. Under denna tid bygger kyrkan upp sina institutionella och läromässiga strukturer. Därefter gör sig middagskrisen gällande, med epicentrum i Centraleuropa och Västeuropa. Strukturerna börjar skaka, kritiken mot den institutionella kyrkan växer. I varierande grad har denna kris pågått i ett antal länder med början under senmedeltiden och genom hela den moderna epoken: från renässansen och reformationen, splittringen inom kristenheten i väst med de åtföljande krigen som undergrävde kyrkornas trovärdighet, vidare genom upplysningen, religionskritikens era och ateismens framväxt, som med tiden mynnade ut i apati och religiös likgiltighet. Om det skede vi nu befinner oss i skriver Tomás Halík:

Jag är övertygad om att vi står på tröskeln till kristendomens eftermiddag. Mot slutet av en utdragen period av kris, går redan nu att skönja vissa tecken på en fördjupad och mer mogen form av kristendom. Men den kommer inte av sig själv, genom en historiens ofrånkomliga logik. Den framträder som en möjlighet, som kairos – men en möjlighet som endast kan förverkligas om det finns människor som, likt de visa jungfrurna i Jesu liknelse, förstår tiden och gör sig redo att anta utmaningen.

Även i kristendomens historia lurar faran för ”bad aging”, att reagera på en kris genom att försöka vrida klockan tillbaka till hur det var i gamla tider. Det riskerar att skapa en steril och frånstötande form av kristendom. Lika fatalt vore att försöka lösa krisen genom yttre, strukturella reformer utan de förändringar som följer av en teologisk och andlig fördjupning. ”Det leder enbart till kaos och ytliga resultat”, menar Tomás Halík.