Transfigurerad etik

All teologi, allt i det kristna livet, behöver ha ett eskatologiskt raster. Vad skulle till exempel hända om vi angrep frågan om kristen etik utifrån ett eskatologiskt perspektiv? Hur vi lever som kristna skulle då inte bli så mycket en fråga om att följa vissa etiska koder, något som lätt skapar slutna grupper och begränsar det kristna livet till ett visst sätt att bete sig, utan ett uttryck för den värld som vårt hopp sträcker sig mot och som Anden ger oss en försmak av.

Den enda diskurs vi har om ”den yttersta tiden” är det vittnesbörd som ett kristet lärjungaskap format av kyrkans eukaristiska liv utgör. Det föregriper och förkroppsligar det kommande rikets ankomst i ett liv format av vad den grekiske teologen Christos Yannaras kallar en transfigurerad etik: det kristna livet som ett tecken som visar hän mot slutet – det slut som inte innebär ödeläggelse utan transfiguration. 

Ordet transfiguration – hämtat från evangeliet om Kristi förklaring – är uttryck för hur allting på jorden klarnar när det träder i relation till allt i himlen. Det vi dagligen ber om i Herrens bön: på jorden så som i himlen. Och som får sitt svar på pingstdagen, det dop i Ande genom vilket Jesus på Faderns högra sida i himlen blir ”Kristus i oss” på jorden.

Att leva ”i Kristus” är inte bara att gestalta vem han är och vad han gjort, utan också vem han kommer att vara i framtiden. I varje möte med Kristus gryr den kommande världen i den nuvarande.