Auktoritet i kyrkan?
Att någon gärna kallar sig ’andlig ledare’ är tillräckligt för att göra Nilos skeptisk. Precis som Jeremia från Anatot drev friskt med de självutnämnda profeterna, skräder inte Nilos orden när han lägger ut texten om det anseende somliga munkar söker under det 400-tal då han är verksam:
Många jagar bara efter status när de vill bli kallade andlig vägledare, och det utan att lägga minsta möda på att göra framsteg på dygdens väg. De inser inte hur farligt det är. När andra uppmanar dem att undervisa, säger de inte nej. De strövar till och med längs bakgatorna för att rekrytera lärjungar och utlovar då alla slags förmåner, som om de skrev kontrakt med tjänare om mat och kläder. Den sortens andliga vägledare uppträder gärna offentligt. De uppvaktas av stora supporterskaror och vill ha alla de attribut som tillkommer en abbot, som om de deltog i en scenshow. Och för att inte förlora sina anhängares stöd, tvingas de fortsätta att tillfredsställa deras önskningar. De liknar en körsven som släpper tyglarna och låter sina hästar springa vart de vill. Deras lärjungar blir allt vildare: drivna av sina begär störtar de nedför stup eller snubblar på hinder längs vägen; ingen finns ju som kan hindra dem från att ge efter för varje plötslig impuls.
Vad menar egentligen Jesus när han säger att ingen bör kalla sig ’rabbi’? Nilos reflekterar över denna undervisning i evangelierna och säger att här bör man ta Jesus på orden. Och då inte bara i fråga om titlar. ”När han säger ’Ni ska inte låta er kallas rabbi’ (Matt 23:8), menar han inte att det är fritt fram att anta rollen som lärare så länge man undviker titeln.”
För Nilos och den östliga kristna tradition han tillhör finns en skepsis inför talet om auktoritet i kyrkan, framför allt när auktoritet handlar om något yttre. Inte ens Gud, eller Kristus, är en auktoritet i den meningen. De är livet för den kristne. Vårt inre liv, ingjutet av den helige Ande. Det är därför andlig vägledning i kristen förståelse aldrig kan vara något som utövas i kraft av titel, utbildning eller position. Kyrkan har ingen annan ledare än den helige Ande, och om någon är en vägledare för en annan, är han eller hon det endast i härledd mening, genom sitt gehör för Andens liv. Därför blir man inte heller ledare av eget val.
Om någon anförtros ansvaret ”för en eller två lärjungar, och då inte av eget val”, som Nilos uttrycker det, vad är det denne behöver tänka på? Vad kvalificerar för uppdraget att ge andlig vägledning? Nilos skriver:
Framför allt annat måste han vara uppmärksam på sitt eget liv. Undervisar han genom sina handlingar mer än genom sina ord? Är han en förebild så att de som tar efter honom inte skymmer skönheten i det heliga? Dessutom måste han vara medveten om att den som accepterar uppdraget är ansvarig inför Gud för dem han vägleder, och inte bara för sig själv. Det var därför helgonen ville efterlämna lärjungar vars liv hade förvandlats. Sådana vars helighet inte stod efter deras lärares.
