Tio år med jesuitpåven
Måndagens läsning: Jer 14:17b–15:2
Det är mycket som tyder på att vi befinner oss mitt i den största omvandlingen i mänsklighetens historia. Den digitala revolution som tog sin början i slutet av förra seklet befinner sig ännu bara i sin linda och accelererar genom snabba landvinningar inom artificiell intelligens. Vi ser strömmar av människor i rörelse på ett sätt som vida överstiger de stora folkvandringarna under såväl senantiken som tidig medeltid: miljoner och åter miljoner tvingas lämna sina hemländer på grund av krig, bristande säkerhet, klimatförändringar, storskalig miljöförstöring, ekonomiska orättvisor och arbetslöshet. Människor som bokstavligen kan instämma med profeten Jeremia i dag:
Vi hoppas på fred och välgång men lyckan uteblir, vi hoppas på en tid av läkedom men möter skräck (14:19).
I denna tid av misströstan, hopplöshet och frustration över bristen på ett ledarskap med en resning som inte väjer för ”offret av alla personliga intressen”, som Dag Hammarskjöld en gång uttryckte det, tillträdde i dag för exakt tio år sedan en ledare för världens största kyrka som kommit att förkroppsliga ett annat sätt att se på makt. Och som från sin ämbetstids första stund markerade att han hade för avsikt att flytta centrum till periferin.
Jesuitpåven Franciskus har konsekvent demonterat många av den katolska kyrkans arkaiska strukturer, ingrodda sedvänjor och självgoda attityder. Inte utan protester och högljutt motstånd från delar av den egna kyrkan. Den ansedda katolska tidskriften The Tablet kommenterar på ledarplats denna vecka vad som är en gemensam nämnare hos många av de grupper som opponerar sig mot påve Franciskus: ”I sin strävan att göra den katolska kyrkan till en sorts from, världsfrånvänd kult, fryser de tiden och avskärmar sig från verkligheten.”
Franciskus har satt tummen på den just nu allvarligaste rötan i hans egen kyrka: ett prästerskap som antagit kastliknande drag. Det gäller naturligtvis inte alla katolska präster, men i den befängda teologiska föreställningen att prästen genom sin vigning tillhör en annan ontologisk kategori än alla andra döpta, ligger ett avgörande skäl till det moraliska skred som tusentals prästers övergrepp på minderåriga, och deras överordnades nedtystande av brotten, inneburit. Denna skandal har avslöjat vad som så ofta är kyrkans svagaste punkt, menar The Tablet: ”Tendensen att reservera makt och auktoritet inom ett elitistiskt brödraskap av präster och biskopar som i stort sett inte är ansvariga inför någon.”
I vår läsning av Jeremiaboken känner vi igen den orädda uppgörelsen med ett religiöst ledarskap som tappat både geisten och den moraliska kompassen. Präster som, med Jeremias ord, “irrar omkring i landet, rådlösa” (14:18). Men likt profeten väcker påve Franciskus, väl medveten om sina egna svagheter och tillkortakommanden, hopp hos de många vars röst ingen lyssnar till. Varför? Han vet att de marginaliserade alltid är överst på Guds agenda. Och varför det alltid är möjligt att bevara hoppet, även i en söndertrasad värld. Som Jeremia pregnant uttrycker det i dagens läsning:
Gud, du är vårt hopp. Ty du är den som gjort allt detta (14:22).
