Tidens slut

Av naturen oroas vi inför det okända. Denna oro kan ta sig olika uttryck: vi vill försöka fastslå vad som ska ske och hur. Förutsäga dagen och stunden. Åtskilligt av det som skrivits om tidens slut, vårt spekulerande om framtiden, är inget annat än ett ”uppror mot Guds försyn” (Hans Urs von Balthasar).

Det är dagarna innan Jesus arresteras och döms till döden som han håller de stora talen om tidens slut, återgivna framför allt i Matteusevangeliet. Dessa utgör en vision av det kommande utan att vara en exakt beskrivning. Bland annat varnar Jesus för apokalyptiskt svärmeri, något som tidigt infekterade en del av de unga församlingarna och som Paulus gör upp med i Andra Thessalonikerbrevet. De eskatologiska talen har inget med klärvoayans att göra. Istället vill de avleda oss från nyfikenhetens frestelse och fästa vår uppmärksamhet vid det väsentliga: att leva på Guds löftens stadiga grund. Det finns framför allt ett ord att ta fasta på i det bitvis svårgripbara talet om tidsslutet:

Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå.

Det enda tillförlitliga att stå på när solen förmörkas och himlavalvet störtar samman är Jesu ord, hans person. I honom är den kommande tiden redan här. För den som mött honom i nutiden, och lever i honom, innebär den dunkla framtiden inget egentligt nytt. Av Jesus själv, när han mötte oron inför sin okända framtid, lär vi det kristna förhållningssättet: det enkla, tillitsfulla överlämnandet av oss själva i Faderns armar. Dag efter dag.

Det är inte för inte som evangelierna skildrar Jesu död som en apokalyptisk händelse: solen förmörkas, jorden skakar, gravarna öppnas. Det är scener hämtade från den yttersta domen. Ingenting som ligger framför kommer att överträffa den timme när Gud i sin Son dömde synden i världen. Då uppfylldes orden: ”Denna världens härskare är nu dömd.”

O Gud, du har berett åt oss en framtid som övergår allt vi kan föreställa oss. Lär oss vaksamhet med stilla hjärtan och goda händer. Amen.

(Texten är hämtad ur Spåren till det fördolda)