Stå, sitta – eller prostrera?
I de framväxande kommuniteterna i den egyptiska öknen etablerades under 300-talet en praxis som innebar att man bad gemensamt vid två tillfällen varje dag, morgon och afton. Tolv psaltarpsalmer i en vigilia i gryningen och tolv i kvällens vesper, hela tiden varvat med tystnad och fri bön. Den mest utförliga beskrivningen av hur dessa tideböner i klosterlivets gryning gick till har vi från Johannes Cassianus, som efter ett längre ”studiebesök” – ett tiotal år – hos ökenfäderna, reser till södra Frankrike för att delta i uppbyggandet av klosterlivet.
När Cassianus på 420-talet i Gallien skriver ner sin vägledning om bön ger han detaljerade anvisningar för psalmodin utifrån vad han lärt i Egypten. En, två eller tre röster – beroende på hur många som var närvarande – skulle turas om att sjunga de tolv psalmerna, medan de övriga satt ner och lyssnade uppmärksamt ”till rösten hos den som sjunger”. Så gjorde man ”i hela Egypten”, som Cassiaus uttrycker det,
Den paus för bön som följde efter varje psalm innehöll tre moment: först reste man sig en stund i tyst bön; därefter föll man ned på knä i en prostration som dock inte skulle vara alltför lång, betonar Cassianus. Sedan reste man sig på nytt och lyfte händerna medan den som ledde psalmodin bad en bön högt så att alla kunde stämma in i ett ”amen” (motsvarande den avslutande bönen i våra dagars tidebönsböcker). Därefter satte man sig ner igen för att lyssna till nästa psalm. Genom dessa bönepauser efter varje psalm – eller efter varje sektion i de längre psalmerna – undvek man, menade Cassianus, okoncentration och förströddhet under tidebönen med dess många psaltarpsalmer.
När det senare, från 500-talet och framåt, blev allt vanligare att psalmerna sjöngs växelvis av samtliga som deltog i gudstjänsten, lämnade man den tidigare ordningen där en röst sjöng och de övriga lyssnade. Strävan i vår tid efter att återknyta till det monastiska livets rötter har dock inneburit att den ursprungliga praktiken har återupplivats i många yngre kommuniteter. Ofta varierar man mellan de två formerna: vissa psalmer, eller delar av psalmer, sjungs av någon eller några röster medan övriga lyssnar; andra sjungs växelvis av hela den bedjande gemenskapen.
