Skip to content
En tidskrift för andlig vägledning
Menu

OLINJERAT

Britta 2

Britta Hermansson är pastor, föreläsare och författare. I sin podcast, Brittas vardagsrum, samtalar hon med inbjudna gäster om livet under ytan. I varje utgåva av Pilgrim skriver hon under vinjetten Olinjerat.

BRITTA HERMANSSON
Min läromästare, pappa
ur Pilgrim nr 3/2022 ● Lär mig

Min pappa var en skogsmänniska. Född i Dala-Järna med naturen inpå knutarna och ett livslångt arbete i skogen. Av veckans sju dagar tillbringade han åtta (!) i olika skogsmarker, vandrandes över sura blötmyrar och på kalhyggen som markbereddes inför en ny uppsättning granplantor som skulle planteras. När helgen kom packades en lätt ryggsäck för hela familjen och vi begav oss till skogen. Vart annars?

Det var ingen avancerad fikakorg, men det allra nödvändigaste för en härlig utflykt. Aldrig vatten. Men en sotig kaffepanna, en skinnpåse med kokkaffe, elddon och koncentrerad saft eller björksav om det var försommartid. Limpa, bullar och i bästa fall några rutor mörk blockchoklad fanns i säcken tillsammans med några träkåsor. Dem hade han täljt till under mörka vinterkvällar i sitt hobbyrum i källaren.

Låter det överdrivet romantiskt? Kanske. Eller rent utav overkligt och mindre lockande för oss som har ett surdegsbageri runt hörnet och alltid förväntar oss en espresso med fin crema till bakverken. Men det är sant. Alldeles sant. Och det där vattnet var allra viktigast. Det som aldrig togs med. Här bor en hemlighet och en för mig otroligt viktig lärdom, faktiskt min viktigaste kunskap om andlig urskillning. I en lätt packning och i tron på att vattnet, som han sade, finns i skogen.

Herre, lär oss, men ibland går vi “över ån efter vatten” och tror att läromästarna är betydligt längre bort, klokare och mer beresta än min pappa, som tillbringade all sin tid i skog och mark. Vad visste han? Det mesta värt att veta, skulle jag nog säga nu när insikterna smyger sig på.

När törsten och längtan efter det som fanns i säcken slog till, tog han med mig över ett kalhygge. En gång var där ett tätt bestånd av gran. Nu överfullt med torra kvistar, oländig terräng och en vid första anblicken omöjlig väntan på markberedning i ett förtorkat landskap. En ny skog för en annan generation skulle snart växa där i det för min blick alldeles sönderkörda före detta skogspartiet.

Här går vi nu tillsammans i en tid som inte längre är. Han muttrar lite för sig själv om att det är här någonstans, men landskapet har förändrats. Han plockar fram en kompass. Ur någon av alla de fickor som finns på den inrökta och svettiga skogsjackan. Tar ut riktningen och går varsamt vidare. Plötsligt stannar han, tystar mitt suckande och säger: ”Britta, lyssna!” Bara vår andning hörs, skogens gnisslande ljud i vinden en bit ifrån hygget, längre bort en hackspett som arbetar sig in i en trädstam.

Pappa böjer sig ner, plockar bort lite torra kvistar och lägger örat nära marken. Så vinkar han att jag skall komma närmare och säger: “Hör du?” Där inunder all bråte och i en annan tid lär jag mig att lyssna efter källan med vatten som porlar under oss. ”Här är vattnet”, säger han. Ögonen lyser och han ser rätt förtjust ut när jag förvånat tittar upp. Så fortsätter han: ”Jag visste att det var här någonstans.”

Vi fyller kaffekannan och saftflaskan och han upprepar orden från köket därhemma när vi packar ryggsäcken: ”Bär inte på mer än du behöver.” Här finns en kunskap som visar sig bli den viktigaste för ett helt liv. Att söka källan, lita på att den kan finnas även om jag måste leta och landskapet förändras. Och att vandra med lätt packning genom livet. Jag får vad jag behöver. Det kommer till mig, om jag lägger örat mot och lyssnar. Till livet och skapelsen. Stannar upp och lyssnar efter porlandet i den mest oländiga terräng. Det friska vattnet som släcker min törst behöver jag inte bära omkring på. Det finns här och där. Så lär mig den som i sin till synes ganska icke-beresta och begränsade tillvaro alltid hittar källsprången. I skogen. Hemmavid.

Om någon är törstig så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.
Närmare kan vi väl knappast komma.