Linus på linjen är en italiensk tecknad serie där vägen skapas allt eftersom karaktären går. Hinder reser sig, Linus svamlar på och pratar en blandning av italienska och någon typ av rotvälska mest hela tiden. Allt med ett hett sydeuropeiskt temperament.

Denna tecknade serie började sändas på italiensk tv 1969 och ganska snabbt spreds den över världen. Osvaldo Cavandoli, som gjorde den mästerliga serien, hittade också på ett näst intill omöjligt språk. Ett genialiskt drag. Själva vandringen, allt som tycktes stoppa denna figur och det tydliga tecknandet, blev viktigast. Så inget av det han sa behövde textas när serien spreds över världen. Linus hade i sitt kroppsspråk de gester som kändes igen i vilket land han än dök upp i tv-rutan.

Ett vitt streck växer fram och överraskningar dyker upp. Skaparen får sig en och annan utskällning direkt från den ibland så plötsligt avbrutna linjen och skapar en ny väg. Kommer du ihåg denna korta, tecknade serie? Jag gör det. Han var väldigt arg och mycket rolig. Obegriplig att förstå, men ändå solklar i sina gester och krav om en fortsatt väg och lite skärpning från tecknaren.

Det finns någonstans i vår frihetslängtan en önskan om obruten mark. Ett väglöst landskap. Att allt ska bli tillräckligt klart utefter vägen. Bara vi är i rörelse. Inga planer, bara olinjerad frihet som – om inte förr – efter en tid ska öppna nya möjligheter. Den där handen som skapar och ritar om, gärna fort och lätt, när det tycks omöjligt att fortsätta.

Det är en vacker tanke, omöjlig för de flesta men en dröm. Önskan att alla måsten suddas ut och att allt är ett enda blankt ark.

Men nej. Det är nog mest en dröm. Ovisshet är utmanande och gastkramande för de flesta. En svår sjukdom kräver någon form av vårdplan, en livskris är möjlig att ta sig igenom med samtalshjälp, ekonomin måste ses över med jämna mellanrum, en människa på flykt behöver vår yttersta omsorg för att överleva och, om möjligt, få ett drägligt liv. Listan kan bli lång. Det är viktigt att någon vet om en möjlig väg eller känner igen ett stråk i min bön till en högre makt.

När Paulus talar till atenarna på Areopagen erbjuder han en ny utgångspunkt och en igenkänning i det som kan verka ovisst. Den som ser ut att vara en okänd Gud skapar strecket till en väg vidare. Men han kommer också någonstans ifrån. Här finns en hand som håller i pennan och inte är så nyckfull som vi människor tenderar att vara, vare sig vi har ett sydeuropeiskt temperament eller en eftertänksam läggning. Alla människors liv finns tecknade i Guds hand. Tänk ändå! Vilken utgångspunkt för ett genuint möte och förhållningssätt till varandra på denna planet Jorden. Alla vi som befolkar den har möjlighet att låta vår tillbedjan leda in emot Guds hjärta och omsorg.

”Skriv över mina dagar ditt namn med helig skrift” sjöng sångaren Pelle Karlsson på sjuttiotalet och denna lp snurrade ständigt på skivtallriken i vårt hem under min uppväxt. En bön till en för oss då okänd Gud, men inte nu längre. Så småningom upptäckte flera av oss vägen och mötet med Gud. Genom andras pennor, färger och mod att berätta. Många har redan gått före, upptäckt och bejakat den okände som en personlig vän.

För min del har Osvaldo Cavandolis mästerliga Linus på linjen i sin humoristiska framtoning stundtals varit oerhört underhållande. Ilskan, frustrationen, det väglösa och behovet av en hand som skapar ett rimligt liv och ett framtida hopp. Okänt, javisst. Men ändå inte främmande eftersom vi alla tillber någonting. Jag väljer att rikta min bön till en treenig Gud som visar sig på denna jord gång efter annan. Nyfiket ser jag mig omkring och anar avtrycken. Och av och till blir jag som Linus, lite ilsken över avbrutna planer, men ändå växer hoppet igen och igen. ●