Ta dä ́ ditt as! Fritt översatt från Skålbyns säregna dialekt, så betyder meningen ungefär: Varsågod, men med en tydlig irritation bakom inbjudan. En många gånger citerad historia från byn Skålö i Västerdalarna ligger bakom detta uttryck. Där fanns en gång i tiden en man som ofta besökte gårdarna när det var kaffedags innan sista mjölkningen. Han kunde inte riktigt tyda signalerna för när gästfriheten var på väg att kantra och klockan slagen. Helt enkelt när det var dags att resa sig, tacka och gå.

Fatet med bullar kom på bordet med en bestämd smäll och det bjöds på kaffe. För vilken gång i ordningen gick det inte längre att hålla rätt på. Men ingen skulle lämna bordet utan att få sitt eftermiddagskaffe. Även den som såg till att dyka upp i både tid och kanske allra mest otid eftersom det skedde alltför ofta. Oavsett vem det är och hur ofta tröskeln slits, så ska alla som kommer in i köket få sig en kopp. Även det där ”aset”. Det är själva hållningen.

Jag kan inte låta bli att tänka på detta som gästfrihet. En generositet när gränsen är passerad. Den extra tåren kaffe som en självklarhet hos den kärvaste av kaffekokerskor i ett gammalt bondkök på landsbygden. Godheten mitt i ilskan och tröttheten. Ärligheten vi hör varje gång historien kommer på tal. Alla skrattar gott.

Särskilt när det idag dukas till fest och värden säger med eftertryck: Jaha, då är allt klart, spänner blicken i mig och säger: Ta dä ́ ditt as! Det väcker munterhet. Plötsligt är ingen utanför. Alla får rum. Men man får inte vara för fin i kanten. Den är passerad och det är fritt fall in i gemenskapen oavsett dolda agendor, skav och sammanhang där inte alla skulle passa in. Med den inställningen får alla plats runt ett kaffebord.

Det kan vara värt att tänka ett extra varv på hur tilltalet slår an i dig och mig. Kanske ett tydligt stråk av oförskämdhet dyker upp som oväntad gäst. Så där får man bara inte säga, även om det är känslan som kommer upp inombords. Ett och annat har vi ju lärt oss genom åren. Att vara artig räknas väl till de största dygderna. Hälsa, tacka, nig och bocka.

Så kommer då dessutom en som inte tillhör de inbjudna och tränger sig ner vid bordets kortända. Plötsligt ändras förutsättningen för samtalet. Vi kan inte längre prata om vad som helst, tror vi. Situationen tvingar fram något nytt, i bästa fall.

Om man aldrig räknar med en extra gäst leder det kanske också till funderingar kring åtgången. Räcker maten på faten? Bekymren står i kö och oron känns i köksregionen. Det sker något vi inte räknat med, om inte bondmorans gästfrihet och generositet tolkas just som en alltid närvarande beredskap. Någon att luta sig emot och lära av. Självklarheten i att alla får plats, även när olusten sipprar fram och ett varsågod färgas av ledan över att än en gång få denna gäst till bordet. Det hindrar inte den som har gästfriheten i sitt dna.

Hon har också valt den goda delen, men kan lätt missförstås. Det är ju Maria som premieras i berättelsen om systrarna som får Jesus till bords. Maria lyssnar och Marta plockar i stor frustration bland fat och bestick i köket. Det finns en Marta i bondmoran från Skålbyn. Helt klart. Och hon är full av omsorg, kantighet och generositet. Hon väcker inte liv i den väluppfostrades trevliga inbjudan till vikta servetter, finporslin och tända ljus. Men hennes attityd befriar mig. Och i årtionden sedan denna replik fälldes första gången skapar den stor munterhet på alla kalas där den fälls igen och igen.

Ta dä ́ ditt as!

Tack ska du ha. Finns det möjligen en tretår i pannan? ●