Jag smyger i skymningsljuset en augustikväll in i en dunkel korridor på serviceboendet min mamma flyttat till. Medan jag letar efter nyckeln ser jag hur hennes granne Margit trixar med låset för att gå in i sin lägenhet. Hon hör inte att jag närmar mig, utan är fullt upptagen med att få upp sin egen dörr. Jag hostar till och hon vänder sig hastigt om – och drar snabbt efter andan och undslipper sig ett skärrat rop på utandningen. Sedan för hon handen till munnen, skrattar till och säger spontant: Åh, hjälp, jag trodde att det var Carin. Du är en kopia av din mor.

Att jag kommer just denna kväll beror på att vi dagen efter ska ha begravningsgudstjänst. För mor Carin. Döden har varit på besök, men i ögonblicket tappar grannen bort denna kunskap. Så inser hon det omöjliga och konstaterar än en gång att jag är bra lik modern. Jag vet. Nu kan även jag se det i mitt rörelsemönster, gången och hållningen. På ett vis kan man ju säga att hon lever vidare i sina barns liv, präglade av både gener och arv i detta fall. Men så blir det åter en viss förvirring i begravningsgudstjänsten när prästen vid inte mindre än tre tillfällen i griftetalet kallar min mor för Britta. Efter tredje felsägningen tittar han på mig och säger, lite generat: Ja, men ni är ju så lika.

Jag hinner tänka på Margit och undrar hur hon får ihop det några bänkrader ner. Det var för väl att han kommenterade det ändå. Är det något jag känner en stor förundran över, så är det nog att jag även fått en stor portion humor och självdistans från min mor. Där är vi ack så lika. På något märkligt vis så ger det mig också mod att leva det liv som är mitt, med den personlighet och de igenkännande drag som följer från generation till generation.

Jag hoppas hon inte kluckande börjar skratta där hon ligger i den vackra kistan. Då blir det riktigt komplicerat för fler än Margit.
För visst är det så att vi ofta tänker oss döden som det definitiva slutet? Det är förbi och livet har slocknat. Aldrig mer. Hon försvann. Jag vet inte om det går att bli vän med ovissheten, undran över vart våra kära tar vägen och hur det kommer att vara när detta liv är över. Men jag tror att Ingmar i Ingmarspelen, hämtat från Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, är något viktigt på spåren när han beskriver evigheten. 

I teaterföreställningen hemma i Nås finns en så otroligt vacker beskrivning. Ingmar beskriver det så här: En liten bit av evigheten är det som vi lämnar kvar till våra barn. Något de ska förvalta och som ska gå vidare i generationer. Vi själva går ur tiden in i Guds eviga nu. Från död till liv. Men ingen vet hur, bara att det en dag sker. Något blir kvar för andra att känna igen och kanske fortsätta ta vara på, eller lämna.

Varje kväll får vi öva oss i att släppa taget i den lilla döden, när vi somnar. Och varje morgon vaknar vi upp med våra egna vägval, dagens möda och stråken av de som gått före oss i våra kroppar och handlingar. Det är vackert, när man ibland tar sig tid att se och beröras av det. Eller överraskas i skymningen i augusti månad av hur det kan se ut när nästa generation ska kliva in i servicelägenheten för att varsamt packa ihop ett liv. Snart ska någon annan göra detsamma för dig och mig. Kanske ändå jag kan försonas med den insikten mer nu, en bit upp i åren. Det är svårare när döden kommer alltför tidigt och ibland utan någon förvarning släcker ett liv här och nu.

Men Guds eviga nu väntar oss, när än det är dags. Så lämnar vi en liten bit av evigheten kvar, i någons blick, rörelse eller personlighet. Det blir med tiden oändligt vackert att upptäcka. ●