“De som står efter mitt liv gillrar fällor”

Inga ord är starka nog för att uttrycka de ohyggliga och oförlåtliga fasor som tillfogades Israels folk den svarta lördagen den 7 oktober. När förövaren, Harakt al-Muqawama al-Islamiya, känd som Hamas, på en judisk helgdag stormade in på israeliskt territorium och massakrerade långt över tusen personer, var ett av målen att ingjuta skräck. Inte bara skräck hos dem som föll offer för barbariet och deras närmaste, men i hela den israeliska befolkningen, ja, bland judar runt om i världen.

I en redaktionell text påminner den ansedda brittiska katolska tidskriften The Tablet om att en av de teorier som driver terrorismen är att hos de som terroriseras vilja framkalla ett djupgående emotionellt behov av vedergällning och hämnd. Ju mer fasansfull terrorn är, desto större blir behovet att svara, och det på ett sätt – enligt denna teori – som gör att offren själva ikläder sig förövarnas roll. Just här lurar en av terroristernas mest försåtligt gillrade fällor. Så kan de säga: ”Det finns två sidor av saken. De är inte bättre än oss.”

Ett tal om hämnd har sin rättmätiga plats som ett emotionellt motgift mot terrorn och den panik den skapar. Men hämnd är ingen god rådgivare när militär politik ska utformas. Här har Bibeln åtskilligt att säga. Mer än en gång i Skriften hör vi Herren yttra orden: Hämnden är min. Som i Femte Moseboken 32:35: ”Allt har jag sparat hos mig, det är förseglat i mina förråd, tills vedergällningens dag är inne, hämndens dag då de vacklar.” Eller i Ordspråksboken 20:22: ”Säg inte: Jag skall hämnas oförrätten! Lita på Herren, han skall hjälpa dig.”

“De som står efter mitt liv gillrar fällor”, säger psalmisten (Ps 38:13). Hur kan den svårt drabbade urskilja fällan som gillrats och undgå att falla i den? Kanske genom att, när hon överväger sitt nästa drag, ställa sig frågan: ”Vad vill mina värsta fiender se mig göra – och hur kan jag välja att göra det motsatta?”