Teopolitik

 
Kärnordet i det fjortonde kapitlet i Andra Moseboken, ur vilket vi läst de senaste dagarna, är vers fjorton. Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid (1917).
Verbet ”vara stilla” återkommer hos profeterna, Jesaja använder det fyra gånger. Bland annat i mötet med den uppskakade kung Achas: ”Se till att du bevarar ditt lugn!” (Jes 7:4) Senare upprepar Jesaja samma uppmaning när Juda rike söker stöd hos Egypten: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes 30:15)
Vad frågan ytterst gäller är om det är nog att lita på Herren. Den hållning profeten råder makthavarna till kallar Martin Buber ”teopolitik”.
Men en teopolitisk attityd, att gå stillhetens och tålamodets väg, är knappast gångbar i en kultur som kräver av Gud att han skyndar sig. ”Må han skynda sig, må han snart utföra sitt verk, så att vi får se det.” (Jes 5:19) Ännu längre i sin gudskritik går folket i Jeremia bok: ”Varför står du lamslagen, likt en kämpe som inte kan segra?” (Jer 14:9)
Den profetiska tron visar på en annan väg, den stilla tillitens: ”Den som har tro förhastar sig inte.” (Jes 28:16) Tron försöker inte påskynda Guds verk, även om den troende skulle kunna göra det.