Teologins skuld
Skapelsens helighet är ett antagande som behöver vara väl grundat för att inte bli bara ännu ett uttryck för sentimentalitet eller andligt flummeri. För Philip Sherrard är det viktigt att vi både förstår varför och på vilket sätt världen är helig. Det räcker inte att enbart hänvisa till en inre upplevelse eller förnimmelse av alltings helighet. Den kan naturligtvis ofta vara en viktig ingång, men där en sådan finns behöver den med intellektuell klarsyn översättas till en kunskap om världen och kosmos som hjälper oss att se alla ting och varje varelse i ett nytt ljus.
På den vägen kan det som börjar som en inre, mystik erfarenhet utsträckas till en omfamning av hela kosmos och inspirera till en integrerad kosmologisk vision.
När vi nu börjar sammanfatta fastetidens läsning av Philip Sherrard har vi sett hur hans ärende är att formulera en sådan vision utifrån den kristna traditionens stora dogmatiska postulat. Han tar sin utgångspunkt hos en handfull teologer under de första århundradena – Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Klemens av Alexandria och Origenes – hos vilka han ser viktiga ansatser till att formulera en vision för världen utifrån länken mellan Treenigheten, Skapelsen och Inkarnationen. En länk som bryts när teologin börjar uppdelas i vattentäta fack. Treenighetteologin blir då upptagen av förhållandet mellan personerna i gudomen, men utan någon vidare referens vare sig till inkarnationen eller skapelsen. Inom kristologin blir på motsvarande sätt frågan om hur Kristi två naturer förhåller sig till varandra ett självändamål. Vi lämnas med abstraktioner att systematisera och analysera, men knappast med en vägledning som gör oss till levande människor i Guds värld.
Den kristologiska frågan – som på samma gång är den antropologiska frågan – och den kosmologiska frågan är sammanvävda med och oskiljaktiga från frågan om treenigheten. Sherrard skriver:
Att inte relatera skapelsen till inkarnationen, och inte relatera bägge till treenigheten är att stympa dess mysterium, vilket är detsamma som att vi stympar mysteriet med våra egna liv i själva dess hjärta.
Det är alltså först när vi förstår hur en i treenigheten – det inkarnerade Ordet – blivit en del av skapelsen, och hur förhållandet mellan gudomligt och mänskligt i Jesus är av samma slag som förhållandet mellan Gud och världen, som vi förstår vem Gud är, vem människan är och vad skapelsen är – och vad det i praktiken betyder för oss.
Det är därför inkarnationen i den kristna tron har en så avgörande betydelse. Det eviga Ordet som förenar Gud och människa i historien, uppenbarar på samma gång hur föreningen mellan Gud och hela den skapade världen bara kan upprättas och uppehållas i och genom människan. I slutkapitlet av Human Image: World Image sätter Philip Sherrard på nytt ord på denna viktiga insikt:
Det är denna kosmiska dimension av inkarnationen som gått förlorad, så till den grad att inkarnationen numera nästan uteslutande förknippas med dess historiska manifestation, barnet i Betlehem. Treenigheten skulle vara grunden och mönstret för allt levande, men på vilket sätt den är det förblir oklart eftersom den trinitariska läran om Sonen som av evighet uppenbarar den sanna avbilden av Fadern, skiljs från läran om skapelsen så att det inte längre är möjligt att se på vilket sätt och hur hela naturen oavbrutet också ger oss sanna bilder av Fadern. Kosmologin skiljs både från läran om treenigheten och från kristologin. Resultatet blir en världsbild som skiljer Gud från människan och världen genom en i stort sett oöverbryggbar klyfta. Vi lämnas i ett slags antingen-eller läge, och måste välja mellan Gud och världen.
Här bär, menar Philip Sherrard, teologin en stor skuld genom att den främjat vad han beskriver som ett “kosmologiskt vakuum”, något som banat väg för den sekulära syn på världen som har lett oss in i vad forskarna i dag kallar ett ”planetärt akutläge”.