Teologins källa

 
Den tidiga kyrkans mest berömda definition av teologen har formulerats av Origenes lärjunge, Evagrios av Pontos (d 399): ”Den som ber i ande och sanning är en teolog, och teolog är den som ber i ande och sanning.”
Boris Bobrinskoy kommenterar definitionen, och noterar att Evagrios börjar med att säga: ”Den som ber är teolog.” Med andra ord, bönen är teologin källa, eller som David Fagerberg uttrycker det, ”den ontologiska förutsättningen för teologin.” Fagerberg som är en uttolkare av den ryske teologen Alexander Schmemann, och själv verksam i dennes anda, skriver:
Teologi är ingen prestation, utan en gåva. Teologi är ingen tankeverksamhet, utan en vision. Teologi är inte bragd att visa upp efter några års universitetsstudier, utan delaktigheten i den helige Andes vision, en delaktighet som också är kyrkans erfarenhet.
Här kan man påminna om den tidiga kyrkans klassiska formel: lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. Bönen formar tron. Enligt denna utsaga är teologen ett vittne om det uppenbarade mysteriet och teologi en inbjudan att smaka och se.
Även för Bobrinskoy är teologi en verksamhet som framför allt bedrivs i bönens och liturgins rum, eller som han uttrycker det: Att tala om Gud i tredje person inbegriper en uppenbar risk att talet blir avskuret från livet, att man försummar Gud i andra person och det avgörande förhållandet mellan dialog och bön. Teologi blir då en profession, en farlig intellektuell och begreppsmässig övning med följd att det inre livet blir uttorkat.