Tecknets tid

I evangeliet vid stora fastans inledning ligger frågan i luften: vilken tid är den rätta för fasta? Jesus ger oss svaret: när brudgummen tagits ifrån oss. Det vill säga, interimtiden mellan Kristi första ankomst och Kristi andra ankomst är för hans lärjungar alltid rätt tid att fasta. 

Fastan är med andra ord en av det kristna livets konstanter. Därför säger inte Jesus ”om ni fastar”, utan ”när ni fastar”. De första kristna tog detta ad notam och såg till att perforera året med fastedagar. Särskilda dagar för det som gäller alla dagar. Först gjorde man onsdag och fredag till regelbundna fastedagar. Sedan lade man till de tre dagarna när Jesus låg i graven: det blev de tre heliga påskdagarna. Därefter förlängde man dessa tre till hela den vecka som tar sin början den söndag då Jesus rider in i Jerusalem. Det blev stilla veckan. 

Under tidigt 300-tal sträcktes påskfastan ut till sex veckor, och vi fick därmed de fyrtio dagarna med förebild i det antal dagar Jesus fastade i öknen. En period med teckenkaraktär. Nu fastar hela kyrkan, såväl i öst som i väst. En tid som ges oss för att vi aldrig ska glömma att kyrkans enda existensberättigande är att förvandla världen – inte behärska världen!