Jag vill tyda min gåta vid lyrans klang
Nummer 4 | Årgång 23 | 2016

Öppning
peter halldorf
Konst är en andra inkarnation
marie tonkin
Att leka konstnär
lydia halldorf
Från Jeremia till Cohen
maria küchen
Samtal: ”Konsten måste bottna i något man tror på”
john sjögren möter fredrik söderberg
”… quanta fecit Dominus animæ meæ”
gunnel vallquist
Lovad vare Du
lars gerdmar
Klassiker: En sten & Att betrakta, att vänta
robert lax
Långsam vertikalpoesi från Patmos
tomas einarsson
Se på fåglarna
benjamin ekman
Gud är inte ett främmande namn av Kristian Lundberg
judith fagrell
Att flyga av Maria Küchen
alva dahl
Mot heresierna av Irenaeus av Lyon
samuel rubenson
Påven Franciskus – samtal med Jorge Bergoglio av Sergio Rubin & Francesca Ambrogetti
joseph halldorf
I skuggan – såsom okända, fastän vi äro väl kända av Birgitta Rengmyr Lövgren
åsa molin
Retreater & möten
Sandkorn
Öppning
Ett annat är att utveckla vad Simone Campbell, medlem av Sisters of Social Service i USA, kallar en ”osäkerhetens teologi”. Det innebär att vi sluter fred med vår osäkerhet och accepterar det faktum att vi alla är mer sårbara än vi vill erkänna. Det okända och ovissa, det vi ogärna välkomnar, kan frigöra en trons kreativitet när vi inte längre uppfattar det som hot mot våra föreställningar om hur livet bör vara.
upptäcka små små nyanser som gör skillnad.”
Konsten hämtar sin näring i skönheten, menar Lydia Halldorf, något Maria Küchen bekräftar när hon lyssnar till Leonard Cohens sånger och profeten Jeremias poesi. Bägge dessa kom ur judiska prästfamiljer och står i en tradition där det inte är tabu för den troende att ifrågasätta och utmana Gud. Snarare nödvändigt för att inte mista kontakten med sig själv. Men trots att lyrans klang inte alltid erbjuder tröst – såväl Cohens som Jeremias budskap ur mörkrets djup är bitvis skoningslöst – blir det inte pessimistiskt. Varför? ”Jag tror att det delvis beror på ordens och musikens skönhet”, skriver Maria Küchen, och tillägger: ”Där skönheten finns, där finns också hopp.”
Fredrik Söderberg är försiktig med att prata om sin gudserfarenhet, men beskriver den som ”nästan kristallisk”. ”Det var plötsligt så självklart alltihop, en tydlig känsla av att det är så här det ligger till. Jag fick helt enkelt ett väldigt tydligt svar.” John Sjögrens samtal med Fredrik Söderberg tar oss med på en resa som efterlämnar något av samma känsla av självklarhet.
Vi publicerar postumt en av de sista texter Gunnel Vallquist skrev, där hon mycket personligt berättar om sitt möte med den ortodoxa liturgin. När hon för flera år sedan överlämnade denna text till undertecknad, bad hon att vi skulle vänta med att publicera den till efter hennes död. Det är en berättelse om hur den ortodoxa gudstjänsten blev, som hon säger, ”källan där min innersta själ får dricka, vars tal når längst in i mitt hjärta”.
Ur samma tradition har ikonerna kommit till oss. Ikonmålaren Lars Gerdmar skriver om den ikon han fick i uppdrag att måla som gåva till påve Franciskus. Hur ”använder” man en ikon? Lars Gerdmar uppmuntrar oss att ”betrakta ikonen och osynligt ta plats i bilden”.
Det var ett förhållningssätt som poeten Robert Lax övade på den grekiska ö där han levde i stor obemärkthet under nästan halva sitt liv. I Tomas Einarssons porträtt av ”Patmos heliga poet” ger denne ett enkelt skäl till att han skriver: ”Det hjälper mig att hålla kontakt med mig själv.” Den ledtråden räcker långt. Den som finner sig själv finner Gud, sa ökenfäderna. Eller som Benjamin Ekman insåg när han en tidig morgon begav sig ut på fågelskådning i Lunds utkanter: när blicken klarnar kan det visa sig att vi redan står vid Guds tröskel. ”Då kan vi sjunga med Psaltaren och tyda gåtor vid lyrans klang.”