Svartklädd jord

Måndagens läsning: Jer 4:19–28

När Jeremia i det fjärde kapitlet beskriver den annalkande katastrofen och dess följder använder han bilder och ett språk som för tanken till ett urtida kaostillstånd. Det är en scenisk skildring av hur jorden blir “oskapad”. Naturen står svartklädd och sörjande, som om profeten skildrat den vinter som följer på en kärnvapenkatastrof. ”Därför sörjer jorden och himlen svartnar därovanför.” Jeremia ser skapelsen, sinnebilden för Guds frikostighet, skändad. Han ser världens slut anlända.

Det som inte skulle kunna hända är på väg att inträffa. Språket är hämtat direkt ur Bibelns inledning och visar hur hemmastadd Jeremia är i sitt folks heliga texter. Ekot från skapelseberättelsen undgår ingen i denna apokalyptiska utsaga:

Jag ser på jorden – den är öde och tom, på himlen – där finns inget ljus.
Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar.
Jag ser – där finns inte en människa, alla himlens fåglar har flytt.
Jag ser – det bördiga landet har blivit öken, alla dess städer är ruiner.

Precis som många av dagens klimatforskare söker Jeremia ett språk starkt nog att skaka om och väcka. Vad ska jag göra för att få er att lyssna och vända om? Profetens framställning är i detta skede en av de mest dramatiska i hela Gamla testamentet. Skapelsen står inför en gigantisk kosmisk katastrof. Inför tidens slut. Anarkin är så överväldigande att det är som om skapelsen aldrig hänt. Men rymmer inte denna analogi trots allt en skymt av hopp? Om Gud en gång skapade skönhet ur kaos, kan han då inte göra detsamma igen?