Stora lördagen

På lördagen i stilla veckan, den stora veckan, mediterar vi över två grottor i Jesu liv. Födelsegrottan i Betlehem och grottan i det berg där man la Jesu kropp efter hans död.

Den klippgrav han träder fram ur i gryningen till påskdagen representerar dödsrikets gap, som svalt Jesus men inte förmår behålla honom som är Livet. Döden förvandlas i grottans mörker och Jesus träder ut ur graven på tredje dagen som den förhärligade Människosonen. 

Födelsegrottan i Betlehem, den livmoder genom vilken Guds son träder in i världen som människa, förebådar hemlighetsfullt dödsrikets sköte från vilket Kristus uppstår och vi med honom. Jesu grav är inte bara en dödens grotta, den förvandas till ett ”sköte” ur vilket livet träder fram på nytt. En förklarad och befriad värld väntar utanför grottan. 

I en värld som genom synden mist sin genomskinlighet är grottliknelsen en uttrycksfull bild av livet ”utan Gud och utan hopp i världen”. Med Bibelns språkbruk är vi ”döda genom våra synder och överträdelser”. Vi lever som i en grotta, oförmögna att göra oss en föreställning av det liv Gud har skapat oss för (2 Kor 5:5), det som väntar på andra sidan vår död.

Men i Kristus – hans födelse, liv, död och uppståndelse – har rättfärdighetens sol gått upp och skuggorna från dess ljus spelar på grottans vägg. Vi lever ännu i tro, inte i åskådning, men ”som en borgen har han gett oss Anden” för att vi ska ana vilka vi är och vart vi är på väg. Likt en livmoder bär kosmos på grodden till en ny skapelse – den övergår allt vi kan föreställa oss – och så som Kristus vid sin födelse trädde in i världen och vid sin uppståndelse steg upp ur dödsriket, så ska också vi ”träda fram [ur grottan] tillsammans med honom” när han kommer åter.