Stora lördagen

 
Dagen mellan korset och uppståndelsen är viktig i vårt påskfirande och i vår tro. Den svarar mot en realism som ingen av oss undkommer. De dagar när ateismen öppnar sig som en avgrund i vår egen själ. Är Gud död? Finns han inte längre? Har jag levt på en illusion? De dagarna behöver vi den Stora lördagen. Den ges oss för att vi inte skall frestas till förnekelse och cynism, utan med lärjungarna våga vänta i tomheten – men utan att bli ateister.
Alla ord om uppståndelse är för dem denna dag obegripliga, omöjliga, overkliga. Gud är ju bevisligen död. Vi kan ju själva se hans grav! Påskaftonen, när Jesus vilar i graven och kyrkan firar sin Stora sabbat, är ett av det heliga årets största trosprov. Om vi vågar vara sanna mot den här dagen hjälper vi varandra att inte fly tvivlen och förtränga smärtan när våra existentiella och andliga påskaftnar sluter sig om oss. Den kyrka som sjunger segersånger på påskafton har redan anträtt förnekelsens väg. Men hon vet det inte.
I den trädgård som låg intill Golgota, där Jesu grav fanns, möter vi denna dag en grupp kvinnor som dröjer sig kvar. Det är dessa som visar på en möjlig hållning under vårt livs dunkla nätter. De har varit ögonvittnen till korsfästelsedramat. De har sett honom tas ned från korset och bäras bort. De vet att Jesus är i graven. Men vi hör dem inte förtvivla, hör dem aldrig säga: ”Nu är det slut, vi kan inte göra mer.” Kanske säger de ingenting alls till varandra. Men vad gör de? De förbereder kryddor och salvor. De fortsätter att visa Jesus sin vördnad trots att livet har lämnat hans kropp. Är det en möjlig hållning? Dessa som fortsätter att ge Jesus sin tillbedjan, även när han är tyst och krisen tycks han slutat i en återvändsgränd, är ateismens betvingare i vår värld – långt mer än de som rader upp argument för Guds existens. Istället för att låta krisen förlama oss, kan vi fortsätta att förbereda de kryddor som vi offrar till vår Frälsare i form av kärlekens gärningar.