Stora fredagen
Fredag i stilla veckan, den stora veckan, och vi läser ur Matteusevangeliet:
Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången och gick därifrån.
I östkyrkan har aftongudstjänsten i dag karaktären av begravningsgudstjänst. Jesu grav iordningställs symboliskt med hjälp av en broderad ikon, ett slags svepeduk som kallas Epitaphion, föreställande den döde Kristus som placeras mitt i kyrkan. Hela församlingen deltar i begravningsprocessionen. När tygikonen placerats i kyrkan strömmar de troende fram för att kyssa ikonen och lägga blommor runt den, medan kören sjunger Symeons lovsång: Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.
Gravens närvaro förstärker realismen i skeendet. Den blir nu en plats dit de troende under återstoden av dagen, liksom under lördagen, kan gå för att sörja och be, eller bara – i likhet med Maria från Magdala och den andra Maria, som ”satt mitt emot graven” – sitta eller knäböja i stum tystnad inför det ofattbara och förfärande som skett: Gud, den Evige, som inte kan dö, ligger död i en grav!
Samtidigt rymmer gravläggningsliturgin i ortodoxa kyrkor en föraning av uppståndelsens jubel, något som är så typiskt för denna kyrkas tradition och kommer till uttryck i dess hymner. Några strofer ur en kanon i stora fredagens liturgi lyder:
Gråt icke över Mig, Moder, när Du i graven ser din Son, som du jungfruligt mottog i ditt sköte. Jag skall uppstå och förhärligas och i härlighet utan ände skall jag såsom Gud upphöja dem, som i tro och längtan lovar Dig.
Liturgin under långfredagen är uppbyggd kring paradoxen om ”den levande döde”. Medan församlingen i procession bär Epitaphion runt kyrkan, sjunger man det urgamla Trishagion:
Helige Gud, helige Starke, helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Kristus är död, men församlingen sjunger om att Gud inte kan dö. I fredagskvällens gudstjänst läser kyrkan även ett avsnitt från Andra Moseboken, där Guds ord till Mose blir en profetia om Jesu gravläggning:
När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.
En viktig aspekt av långfredagens gudstjänster i östkyrkan är hur man inte bara begråter den döde Kristus utan med honom alla döda. Hela den kristna lidandesmystiken koncentreras i mötet med Kristi grav. Här ryms all världens lidande. Men i detta mörker skymtar hoppet om uppståndelse. Per-Arne Bodin kommenterar hur vi i väst har en tendens att förvandla Kristi och Gudsmoderns lidande till enbart ett mänskligt lidande, medan östkyrkan tvärtom framställer människornas lidande sakralt, som en avbild av ett gudomligt lidande. Han skriver:
Denna förening av liturgiskt frälsningsdrama och gestaltad mänsklig sorg, som förvandlas till glädje, är något av det största som den ortodoxa andligheten har givit den europeiska kulturen och den kristna fromhetstraditionen.
