Stillhetens rot

För Nilos är stillheten – på grekiska hesychia – avgörande på vår väg till mognad och klarsyn. Begreppet är så centralt att den spiritualitet som med tiden fick sitt centrum på den grekiska klosterhalvön Athos kom att omtalas som hesychasmen. Det förhållningssätt till bön som förmedlas i Filokalia är utpräglat hesychastiskt till sin karaktär.

Ett berömt citat från Nilos av Ankara lyder:

Det är omöjligt för grumligt vatten att bli klart om det ständigt rörs upp, och det är omöjligt att bli en munk utan hesychia.

”Att bli munk” betyder i vidare mening att bli odelad i sitt hjärta. Grekiskans monachos, från vilket ’munk’ kommer, har just innebörden ”odelad”. Motsatsen är dubbelheten. Jesu ord i bergspredikan, ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8), kom att uppfattas som ett av de viktigaste monastiska ledmotiven i evangelierna. Det rena hjärtat som Jesus talar om är det oblandade hjärtat, som när vi använder uttryck som ’rent guld’ eller ’rent vin’. Det är av ett enda slag, inte uppblandat.

Munk blir man alltså inte utan hesychia. Ordet kan översättas med stillhet eller tystnad, och syftar framför allt till den inre stillheten. Från den monastiska rörelsens tidigaste skede lyfts det fram som det mest karaktäristiska draget i munkens – och därmed den kristnes – liv. Hesychasmens kärna kan summeras i en uppmaning från Gud till Abba Arsenios: 

Fly, Arsenios, var tyst, ty det är stillhetens rot.

Medan den hesychastiska vägen från början förknippades med eremiter, kom den med tiden att uppfattas som vars och ens väg till hjärtats ro. ”Det betecknar vanligen sökandet efter förening med Gud genom ’apofatisk’ eller ’icke-ikonisk’ bön, det vill säga bön som är fri från bilder och föreställningar”, skriver Kallistos Ware. Från 400-talet och framåt blev Jesusbönen, eller hjärtats bön som den också kallas, en av de mest beprövade vägarna till den tysta bönens inre stillhet.