Ät, drick och sov
Amma Synkletika sa:
Om du vistas i ett kloster, flytta inte till en annan plats, för det kommer att skada dig mycket. Som när en fågel lämnar sina ägg skyddslösa så att de svalnar och inte kläcks, så kallnar och dör tron hos den broder eller syster som flyttar från plats till plats.
Det finns ett helt knippe tänkespråk från öknen som berör ett fenomen man kände väl till i denna tradition: den rastlösa munken. Han som hela tiden letar efter något annat. En plats och en gemenskap som bättre kan främja mognaden. Som säger till sig själv: ”Det här är inte tillräckligt. Om jag vore någon annanstans skulle jag kunna bli helig på allvar. Få ordning på mitt liv. Den gamle som jag lever med är inte så inspirerande som jag en gång tyckte han var.”
Att jag skulle kunna vara en bättre, trevligare och heligare människa är förvisso sant. Frestelsen är att tro att jag kan bli det om livet såg ut på ett annat sätt eller om jag var någon annanstans. Fäderna i öknen säger: Om du möter en frestelse på den plats där du befinner sig, bege dig då inte i väg så länge du ännu känner av frestelsen. Vart du än söker dig väntar frestelsen på dig när du kommer dit. Som Isak Syriern uttrycker det:
Svep manteln om dig och sov till dess denna mörkrets timme drar bort från dig, men gå inte ut utan stanna hemma.
Frestelsen har ofta en logisk karaktär. När ännu en förmiddag gått i munkens liv, han har gjort det han gör varje förmiddag – ätit och druckit, reciterat några psalmer, arbetat med sitt hantverk – och solen indikerar att det snart är middag, kommer tankarna: ”Är det verkligen värt att leva så här? Jag känner mig inte speciellt helig. Vore det inte bättre om jag försökte vara till lite nytta? Kanske skulle jag besöka någon av bröderna som säkert skulle uppskatta att se mig. Kanske borde jag…
En broder sade till en abba: ”Vad skall jag göra? Tankarna ansätter mig och säger: ’Du kan varken fasta eller arbeta. Besök åtminstone de sjuka för det är ju också en kärlekshandling.’ ” Abban, som kände igen demonernas utsäde, sade: ”Ät, drick och sov, men lämna bara inte din cell. Inse att den munk som stannar i sin cell får ordning på sitt liv.” När han hade gjort så i tre dagar drabbades han av missmod på grund av sysslolöshet. Han fann några små palmblad och delade dem. Nästa dag började han fläta dem. När han blev hungrig sade han: ”Här finns ju några små palmblad kvar; sedan skall jag äta.” När han hade arbetat med palmbladen, sade han: ”Nu skall jag läsa lite och sedan skall jag äta.” När han hade läst, sade han: ”Nu skall jag sjunga några korta psalmer och sedan äta utan bekymmer.” Så gjorde han, med Guds hjälp, framsteg lite i sänder, tills han fick ordning på sitt liv. Genom att stå fast mot tankarna besegrade han dem. (Ur Paradiset VII, Den systematiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk)
I berättelser som denna från de tidiga munkarna slås man av helighetens prosaiska karaktär. När vi söker det extraordinära, det som får andra att lägga märke till oss, säger fäderna och mödrarna: Gör det du ska. Ät, drick, sov, fläta dina palmblad – eller vad det nu är vi har för handen i vår situation.
Den underliggande insikten är hela tiden densamma: det går aldrig att påskynda en mognadsprocess.
