Sommarläsning (IV): Gehör för språket

 
Som redaktör för tidskriften Pilgrim har jag i mer än tjugo år haft förmånen att samarbeta med en rad välskrivande personer. Utmärkande för deras texter är inte bara att de har något väsentligt att säga utan också det sätt på vilket de säger det. Deras språk har både pregnans, precision och personlighet.
Den som kan konsten att i skrift veckla ut språket så att läsaren bjuds in i den värld som texten skildrar, äger inte bara fallenheten; de har uppövat sitt gehör för språket. Hos de skickliga skribenterna finns till exempel en utbildad känsla för interpunktion. Inte alltid uppmärksammat – men viktigt för språkets rytm och melodi.
När ska man sätta punkt? Använda utropstecken eller kommatecken? Vad gör ett semikolon med texten? Detta smala ämne, som kan skilja det utslätade språket från det levande, har språkvetaren Alva Dahl ägnat ett antal år åt att utforska. Enbart för njutningens skull plockar jag med ojämna mellanrum fram hennes bok med titeln Interpunktion, Om skiljetecken och textens nyanser (Morfem förlag 2016). Här låter hon oss förstå hur skiljetecknen påverkar vår läsning och gör texten uttrycksfull och levande:
Med skiljetecknens hjälp kommer en romanfigur eller ett intervjuobjekt till liv och vi hör hennes röst inom oss. Trots att vi bara med blicken betraktar tysta tecken på en boksida eller skärm bildar vi oss blixtsnabbt en uppfattning om hur det låter när personerna talar.