Det närmaste man kan komma evigheten

Finns alltså inte detta liturgiska presens alls i den västerländska gudstjänsttraditionen?
Det gör det givetvis, ingen liturgi kan leva utan det. ”Men det är avsevärt försvagat”, konstaterar Torsten Kälvemark, ”både av filosofiska skäl och av en tradition som i vissa extremfall gjort gudstjänsten tragiskt endimensionell genom en för kristendomen i grunden främmande koncentration på det predikade ordet.”
Den realistiska symbolik utan vilken den ortodoxa gudstjänsten inte går att förstå är inte bara ett av östkyrkans viktigaste bidrag till kristenheten, det är också något som präglar den ryska kulturen i vidare mening. I vår egen tid räcker att tänka på Tarkovskij, vars konstnärskap i så hög grad är ett uttryck för att verkligheten kan omskrivas utan att förlora sin verklighet.
Vi är många som kan vittna om hur mötet med denna tradition revolutionerat vår syn inte bara på gudstjänsten, men på den kristna tron som sådan. För undertecknad har ingen erfarenhet varit mer avgörande under de senaste 25 åren än mötet med en gudstjänst som öppnat porten till paradiset – inte ”symboliskt” men i verklig mening.  Torsten Kälvemark avslutar kapitlet om gudstjänsten i Låset av ull med sitt eget vittnesbörd:

Själv står jag i en oändlig tacksamhetsskuld till denna tradition. Jag har numera svårt att leva utan det gudomliga presens som den ortodoxa liturgins realistiska dramatik låter mig uppleva, om och om igen. Denna tidlösa upprepning är väl det närmaste som man i detta liv kan komma evigheten.