Det stora undret
När vi lyssnar till den tidiga kyrkans lärare och de liturgier som tar form under de första århundradena är det tydligt hur dessa inte visar på någon ambivalens inför ett språk som inkluderar offer. Här finns ingen känsla av ovärdighet när det talas om att frambära gåvor i Guds närvaro. Dessa kristna är inte obekväma med att tala om eukaristin som ett offer.
Men inte heller talar de om ett av oss aktivt frambärande av Kristi kropp och blod, som om Kristus ännu inte vore korsfäst, ännu inte förhärligad. Kristi kropp och blod, närvarande på altaret, representerar inte en Kristus som väntar på att bli korsfäst. Han är redan närvarande som den som offrats. Hans kropp och blod är frälsande genom Andens livgivande närvaro.
Efraim Syrierns synsätt, som vi berörde i går, är här befriande. När vi frambär det bröd och vin som representerar Kristi kropp och blod, och ber Fadern att “ta emot vårt och hela kyrkans offer”, kan det tyckas som att det är vi som agerar. Men vår roll i gudstjänsten är att överlåta åt honom att vara den som offrar. Han har framburit sig själv och hela kyrkan. I trons och liturgins presens pågår detta frambärande i ett obrutet nu. Kristus frambär sig själv i och genom kyrkan, hans kropp, för att hon ska bli ”ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1).
Överdrivna ambitioner, inte minst i medeltida romersk-katolsk tradition, att identifiera det ”konsekrerande ögonblicket” i mässan – det ögonblick när brödet och vinet blir Kristi kropp och blod – kom att leda till en osäkerhet inför en offerteologi knuten till mässan. Reformatorernas kritik av “mässoffret” var inte obefogad. Den tendens som ibland funnits i väst, att skapa en liturgisk struktur där vissa skeenden i mässan betraktas som ”mer heliga”, har alltid betraktats med skepsis i öst. Där värjer man sig för schematiseringar av liturgin utan ser hellre gudstjänsten som en organisk helhet där allt är lika viktigt. Det eukaristiska firandet är ett sammanhängande skeende. Andens vind blåser med samma livgivande doft från den inledande doxologin till den avslutande sändningen.
De tidiga kyrkofäderna ägnar sig framför allt inte åt spekulationer om hur vi blir delaktiga av Kristus i eukaristin. Det stora undret, menar man, är inte förvandlingen av bröd och vin som sådan, men att vi i verklig mening tar emot Kristus till vår förvandling i nattvarden. En förvandling som gör kyrkan till en eukaristisk närvaro i världen.
