"Aldrig en falsk ton"
Precis som Anthony Bloom var Alexander Schmemann allergisk mot den liturgiska fromheten – vad metropoliten Anthony kallar ”emotions” (se 29 februari). Den är i själva verket en av liturgins värsta fiender, menade de. Liturgin ska varken behandlas som en estetisk upplevelse eller en terapiupplevelse som hjälper oss att må lite bättre. ”Dess unika uppgift är att uppenbara Guds rike för oss”, skriver Torsten Kälvemark i en kommentar.
Han beskriver hur Schmemann med tiden mer och mer kom att framstå som en ”fri förkunnare och som en litterärt profilerad författare kring några av teologins grundfrågor”. Nobelpristagaren i litteratur, Alexander Solsjenitysyn, var en av dem i Sovjetunionen som på 1960- och 70-talet lyssnade till radiosändningarna med Schmemanns betraktelser, och han kommenterade dessa i ett brev till en vän: ”Jag har förvånats över hur äkta, hur verkligt samtida och framstående hans predikokonst är. Aldrig en falsk ton, aldrig ett jota retorik, aldrig ett hemfallande åt en påtvingad form eller ritual som irriterar lyssnaren.” Efter att Solsjenitsyn 1973 flyttat till Vermont i USA efter att han tvingats i exil kom de två att mötas åtskilliga gånger och föra samtal. En del av det som rörde sig i dessa samtal återger Schmemann i sina publicerade dagböcker, något som Torsten Kälvemark också tar upp i Låset av ull.
I sin dagbok är Schmemann öppen med hur han mot slutet av sitt liv hade allt svårare för att intressera sig för den teologi som utgick från teologiska fakulteter. Allt finns ju i liturgin, menade han. Under påskveckan 1973, efter att än en gång ha firat stilla veckans och påskens gudstjänster, skriver han i dagboken:
Om människor verkligen firade Påsken, Uppståndelsen, Pingsten, Gudsmoderns avsomnande, så skulle det inte finnas något behov av teologi. All teologi ryms här … Den inte bara uppenbaras, den flödar in i hjärtat och sinnet.