Smärtans poesi

Fredagens läsning: Jer 3:6-18

Tre ting sägs om Gud i den tolfte versen i dagens läsning när gudsbilden i Jeremias bok utmejslas:  

* Jag skall inte se på er med ovilja
* Jag visar mildhet
* Min vrede varar inte för evigt

Det har nu gått så långt att inget som folket företar sig på egen hand kan skapa en ny framtid. Allt hopp står till Guds barmhärtighet. Det tredje kapitlet, där profeten omväxlande vänder sig till både Juda och Israel, framhåller gång på gång just detta. Israel kallas Vändekappa och Juda Trolös i Viveca Heymans översättning. Judas trolöshet beskrivs här som större och allvarligare än Israels: ”Israel Vändekappa är bättre än Juda Trolös.” (3:11, Heyman). Och nu krävs både prosa och poesi för att det ska gå fram att det finns hopp i det dystra läget. 

Men upprättelsen är inte villkorslös och förlåtelsen inte till salu, vilket Jeremia har modet att säga: ”Men du måste inse din skuld” (3:13). Eller som teologen Walter Brueggemann uttrycker det: ”Hoppets prosa upphäver inte smärtans poesi.” Jeremia frilägger de närmast vulkaniska spänningarna i Guds hjärta. Gud längtar efter sin brud, men låter sig inte trivialiseras och utnyttjas. Barmhärtigheten är utan villkor, men det går inte att köpslå med rättfärdigheten. I klartext: en delad kärlek är en trolös kärlek.