Omvänt perspektiv

Fredagens läsning: Jer 13:1–11

Profeten får ett oväntat uppdrag. Han ska bege sig ut på shoppingrunda för att köpa nya kläder. Och det är inget billigt plagg han ska inhandla: ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt på dig det, men låt det inte komma i vatten.” Jeremia gör som han blir tillsagd. 

Detta är första gången som Jeremia utför en symbolisk handling, något många av profeterna gång på gång ges i uppdrag att göra. En form av icke-verbal profetia som kraftfullt kommunicerar Guds budskap. Sådana handlingar har inte bara funktionen att stryka under eller illustrera ett profetiskt ord som uttalats. De talar för sig själva, som ett slags profetiska pantomimer och behöver inga verbala fotnoter. Genom sin aktion blir profeten i egen person en levande metafor.

Det linneskynke Jeremia får ta på sig är inte bara profetens klädnad. Det symboliserar Guds klädedräkt: Guds folk är Guds klädnad. Eller med Irenaeus ord: ”Guds ära är den levande människan.” På samma gång som vi har iklätt oss Kristus är vi Kristi klädnad. Så som dopets klädnad ger oss skydd omsluter vi Gud, till beskydd och beröm när hans namn svärtas ner och hånas. 

”Varför fick Jeremia bära linneklädnaden omkring sina höfter?”, frågar Origenes på 200-talet. Han svarar: ”För att visa hur Guds folk är som ett skydd för Gud. De står mellan Gud och dem som anklagar honom.” Det var i denna anda Etty Hillesum i koncentrationslägret under andra världskriget kom att förstå sin kallelse som ”att ta ansvar för Gud”. Det gällde att ge Gud en skyddad plats mitt i all terror och skräck. Det omvända profetiska perspektivet: ”Gud är, trots allt, i trygga händer hos oss”, skriver hon två månader före sin död.