Skatten i hjärtats åker
I hur hög grad finns det en övergripande och obruten enhet i Filokalia, detta magistrala verk på långt mer än tusen sidor?
Frågan ställs av metropoliten Kallistos Ware, en av världens främsta nu levande kännare av denna andliga undervisning. Är det berättigat att tala om en urskiljbar och karaktäristisk spiritualitet i Filokalia?
Hans egen upptäckt har varit att Filokalia är långt mer än en samling skrifter utan inbördes samband, som enbart av bekvämlighetsskäl bundits samman till en volym. Det finns, menar han, tre grundläggande teman som präglar detta verk i dess helhet.
För det första uppehåller sig Filokalia i allt väsentligt vid det inre snarare än vid det yttre livet. Den är inte upptagen vid råd och detaljer kring fasta, sömn, prostrationer etc, utan söker sig “bortom regelns bokstav till den inre andan”, som biskop Kallistos uttrycker det. Vad Filokalia uppenbarar är, med Nikodimos ord i introduktionen, ”den skatt som finns gömd i hjärtats åker”.
För det andra är Filokalia tydlig vad gäller det inre livets övergripande mål: gudomliggörelse (theosis). Inte mindre än fem gånger nämner Nikodimos det grekiska ordet theosis enbart på förordets första sida. Ordet står för en levande och omskapande förening med den levande Guden. Här finns den enande tråden i denna andliga litteratur.
För det tredje vägleder Filokalia bedjaren in på en enkel väg: åkallan av det heliga namnet. Jesusbönen är den praktik som fäderna i Filokalia rekommenderar, inte som en isolerad teknik, den är snarare en del av ett större sammanhang där allt samverkar till att en personlig relation med Herren Jesus Kristus ska uppnås på alla plan. Låt oss lyssna till Nikodimos, som är en av de två redaktörer som sammanställt denna antologi:
Anden…uppenbarade för fäderna en underbar och alltigenom välbetänkt metod genom vilken nåden kan återupptäckas: att ständigt be till Herren Jesus Kristus, Guds son. Inte bara med förståndet och läpparna (något som är självklart och enkelt för alla som valt att leva ett överlåtet liv), utan med hela sinnet vänt mot den inre människan – en förunderlig erfarenhet! – för att därmed inom oss, i hjärtats djup, åkalla Herrens heliga namn och bönfalla honom om förbarmande, med hela vår uppmärksamhet stadigt fäst på själva orden i bönen och inte vare sig inifrån eller utifrån släppa in något, vad det vara må, utan bevara sinnet fullkomligt fritt från alla bilder och färger.
