Brottas med Gud
”Middagskrisen” är alltså den metafor som Tomás Halík använder för att beskriva den långa period som präglats av en gradvis åderlåtning av kristendomen i den västliga civilisationen. Vid slutet av senmedeltiden och början av renässansen inleds utvecklingen mot Europas sekularisering. Men till skillnad från vad många menat, att denna utveckling så småningom skulle kulminera i religionens och kristendomen slutliga död, har den snarare visat sig bidra till dess transformation. Halik skriver:
Kanske är den dynamik och mångfald som utmärker postmoderniteten, och som skrämmer många kristna, i själva verket den framtida kristendomens inkubationsfas.
Att skildra utvecklingen i en människa liv, eller i ett samhälle, med metaforer som anknyter till olika åldrar eller faser, kan ge värdefulla tolkningsnycklar för vår förståelse av hur kriser genererar nytt liv. Samtidigt gäller det att komma ihåg att en viss ålder eller epok inte är något vi lägger bakom oss för gott när den är över. Ungdomen är inte bara en övergående tidsperiod, utan en dimension av livet. Vi kan ta avstånd från den person vi var som unga, eller klamra oss fast vid vår ungdom med följd att vi aldrig blir riktigt vuxna. Vi kan också integrera den i vår fortlöpande livshistoria, och återvända till den, ”som en kompositör återvänder till ett visst motiv och låter det få resonans i nya variationer”, som Halík uttrycker det.
Människan bär alla åldrar inom sig. Även ett förflutet som ligger bakom, glömt och förskjutet, kan göra sig gällande i ny gestalt. På samma sätt är kulturella epoker olika dimensioner i ett samhälle, inte bara perioder som vid en viss tidpunkt avlöser varandra. Förhållandet mellan det vi kallar modernitet och postmodernitet, kan visa sig vara mer komplicerat än växlingen mellan olika tider under en dag.
”Är vår tid sekulär eller postsekulär, modern eller postmodern?”, frågar Tomás Halík. ”Är det en tid av kris för religionen eller en tid av förnyelse?” Det är både ock, svarar han. Religionens värld är en värld av paradoxer, och vi måste avvisa varje dogmatiskt fasthållande vid principen att ”a” inte kan vara ”icke-a” på samma gång. ”Vi gör klokare i”, skriver Halík, ”att följa regeln aut-aut – inte bara, men också – som min lärare Josef Zverina menade är katolicismens grundläggande princip.”
Det ena sidan av saken får inte leda till att vi förbiser den andra. Att göra en rättvis bedömning av det ena, behöver inte innebära att man bortser från betydelsen av det andra. Sekularisering och modernitet har lämnat bestående spår i trons historia, men de var inte vad deras radikala företrädare menade, kulmen på den historiska utvecklingen. Sekulariseringen var inte, som sekularismens ideologer hävdade, en seger för förnuftets ljus över religionens mörker. Det var snarare en transformation av religionen och ett steg på vägen mot en mer mogen tro.
I boken The Afternoon of Christianity: The Courage to Change är Tomás Halíks ärende att visa hur vi kan dra fördel av de möjligheter som öppnar sig i den kris som kyrka och kristendom fortfarande befinner sig i. Han rekommenderar att vi på vägen mot mognad och vuxenhet i den kristna tron, låter oss inspireras av texter i den hebreiska Bibeln som Jakobs nattliga brottningsmatch, liksom Jobs bok i sin helhet – texter som säger oss att Gud älskar dem som brottas med honom.
