Såret i historien

I vår läsning under julfastan av Rowan Williams Looking East in Winter, utgiven på Bloomsburys 2021, ska vi den här veckan gå vidare till det kapitel som författaren gett rubriken Liturgical humanism: The anthropology of worship and sacrament. Här ser han närmare på länken mellan kristen antropologi och kristen liturgi, och frilägger därmed ett samband som är absolut centralt inom östkyrkans tänkande. Den som läst bara något litet av Rowan Williams vet dessutom hur en av hans stora teologiska tankar är evangeliet som förkunnelsen om att det äntligen blivit möjligt att bli helt och fullt mänsklig.

Den kristna tron är en ”sann humanism”, vilket inte innebär att förkunnelsen av evangeliet kan ersättas av en kampanj för ”mänskliggörande”. Som han uttryckt det i ett annat sammanhang: 

Det är tron som formar det mänskliggörande verket, och projektet att mänskliggöra skulle vara tomt utan den definition av mänsklighet som den andre Adam gett oss.

(Ett heligt liv, Silentium 2018, s 41–42)

Rowan Williams anknyter ofta och gärna till den franske ortodoxe teologen Olivier Clément, som han beskriver som en av den moderna ortodoxins skarpaste och mest insiktsfulla tänkare. Kapitlet Liturgical humanism inleds med ett citat där Olivier Clément, som blev döpt först i 30-årsåldern, förklarar varför det dröjde så länge innan han blev kristen. Clément skriver, ytterst tänkvärt:

Jag kan inte nog tydligt betona hur det som höll mig tillbaka från att bli en kristen var vad som tycktes mig vara en avsaknad av en genuin frihetens teologi och en verklig teologi om den helige Ande liksom en erfarenhet av den helige Ande.

Något Olivier Clément ständigt återkommer till i sitt författarskap är att det i mötet med den västliga kulturens (och inte bara den västliga) banalitet och andliga fattigdom inte räcker att finslipa begreppen i ett försök att vederlägga ateistiska argument; inte heller är det tillräckligt med fler och bättre självhjälpsprogram med en andlig polityr; inte heller med fler och bättre institutioner för solidaritet. Vad som behövs är en humanism där de två begreppen frihet och person får distinkta konturer i en levd erfarenhet. 

Dessa två begrepp är helt avgörande för förståelsen av historien. I såväl den kristna som den judiska traditionen är uppenbarelsen knuten till historien. Mer än så, uppenbarelsen skapar historien genom att tala om en värld som både hejdas av Ordet från Gud och i all sin komplexitet transfigureras av detta Ord. Det är så den ortodoxa traditionen förstår den kristna läran: den är ett försök att sätta ord på denna transfiguration. Som sådan är dogmen per definition en vision av hur allting på jorden klarnar när det träder i relation till allting i himlen. Något som framför allt levandegörs i firandet av liturgin. Rowan Williams citerar fortsättningsvis Olivier Clément:

Historiens mening, liksom det mänskliga subjektets mening, står att söka bortom den här världens gräns – men detta ’bortom’ har genom inkarnationen blivit en del av historien och mänskligheten … Det är gudamänniskans död och uppståndelse som i verklig mening konstituerar historiens slut, eller snarare slutet inom historien, så att ordet ’slut’ inte betecknar något slags avslutning utan en ändlös öppning, ett gränssnitt mot ljuset. Det är ett slut som dömer historiens totalitära anspråk, dess illusioner och hypnoser; det är detta slut som tillfogar historien evighetens sår och öppnar i den en väg till omvändelse och därmed till hopp.