Hur trötta är vi inte på att höra frågan varje gång vi återvänt från en krävande arbetsresa:
   – Hur var tågresan?
Redaktören vet så väl att det är oumbärligt för oss att resa med flyg i det arbete vi har. Dessutom handlar det ofta om resor där det helt enkelt inte är möjligt att färdas på annat vis. Ändå kunde han inte låta bli när vi förra året återvände från Grönland och ett viktigt möte rörande klimat- frågorna: ”Hur var tågresan?” 

Det sägs ju att retsamma kollegor ger goda tillfällen till övning i helgelse. Vi tillåter oss att tvivla. Det måste finnas mer verkningsfulla pikar än de spefulla. Nåväl, för en tid sedan hade vi ändå bestämt oss för att ta tåget till kontinenten och reflexionsdagarna om ekumenisk teologi i Thessalonike. Inte bara för att kunna överraska redaktören med ett oväntat svar när vi kom hem, men deltagarna i vår kyrkas delegation hade uttryckligen uppmanats att göra resan med tåg. Den skulle visa sig bjuda på en och annan äventyrlighet men också oväntade möten.

Enbart planeringen av resan var som att pussla ihop en ansökan om forskningsbidrag: det tog längre tid än vad det hade gjort att flyga till Grekland tur och retur. Men när vi väl tagit farväl av Dalby, passerat Malmö och Köpenhamn, vinkat åt rallare utmed spåren mellan Fredericia och Flensburg, och sent den första dagen klivit på nattåget i Hamburg, visade det sig att vi blivit inbokade i samma sovkupé som den kultförklarade teologen Miroslav Volf med rötter i Kroatien.

Volf kände inte igen oss och nickade bara pliktskyldigt när vi klev på med vår lätta packning. Men när vi påminde om att vi träffats tidigare mindes han uppenbarligen vårt möte och sken upp. Vi hade föreläst om politisk teologi på samma konferens i Chicago för en del år sedan. Efter att ha utväxlat några artighetsfraser sa Volf:
   – Lass uns zum restaurantwagen gehen und ein bier trinken!
Vi gillade förslaget. Det skulle visa sig bli en synnerligen upplivande afton på tåget.

Miroslav Volf har lämnat avtryck genom sin teologi om försoningsprocesser i svåra konflikter. I bakgrunden finns hans djupt personliga erfarenheter av de sönderslitande motsättningarna på Balkan. Den starka spänningen mellan vad han kallar ”En Gud som befriar de utsatta och en Gud som överger de korsfästa” är utgångspunkten för utforskandet av identitet, olikhet och försoning i hans klassiska bok Embrace and Otherness. Vi kommer snart in på ämnet när vi slagit oss ner i restaurangvagnen och beställt en fassbier.

– Ingen kan undgå hur din teologi i så hög grad är sprungen ur din personliga brottningskamp. Hur skulle du själv formulera den udd du spjärnat mot som teolog och kristen? Volf ställer ner sitt glas och sitter tyst en stund medan han blickar ut mot det mörklagda landskapet som rusar förbi utanför tågfönstret.
   – Hur förblir man lojal mot både de förtrycktas krav på rättvisa och den förlåtelsens gåva som den Korsfäste erbjöd sina förövare?

Miroslav Volf är en teolog som inte gör det enkelt för sig. Vi måste motstå frestelsen att upplösa spänningen mellan ”de oskyldigas blod som ropar till Gud … och Guds Lamms blod utgjutet för de skyldiga”, som han uttrycker det.
   – Visst är det frågor som är ytterligt komplexa och svåra, medger han. Men det finns en kristen hållning som aldrig är förhandlingsbar: viljan att omfamna den andre. Den måste komma före alla omdömen om den andre – utöver att vi igenkänner henne som människa.
   – Och hur blir det med sanningen och rättvisan? undrar vi.
   – Den horisont mot vilken den oumbärliga kampen för sanning och rättvisa måste föras är viljan att omfamna den andre. På samma gång som omfamningen i sig förutsätter att inte heller sanningen och rättvisan är förhandlingsbar.

Som politisk teolog är Miroslav Volf mindre upptagen av vilket slags samhälle vi borde skapa för att kunna inrymma individuell och gemensam olikhet, mer av vad slags människor vi behöver vara för att kunna leva i harmoni med varandra. Samtalet under tågresan för oss in på ett område där han menar att vi ofta är alltför naiva: inkludering och uteslutning. Det mänskliga jaget formas genom en komplex process av att både ”ta in” och ”hålla ifrån sig” den andre, säger han och utvecklar:
   – Vi är de vi är inte för att vi skiljer oss från andra, utan för att vi både är åtskilda och förenade. Det är när vi klipper de band som förenar oss, och suddar ut det som skiljer oss åt, som vi blir exkluderande. Och all uteslutning är ett sökande efter renhet.

När vi nästa morgon skiljs åt vid tågbytet i Basel tackar vi Miroslav för ett både stimulerande och utmanande samtal kvällen innan. Mötet på nattåget mellan Hamburg och Basel dröjer kvar som ett lod inombords under återstoden av resan. I hur hög grad hänger inte framtiden för vår värld på hur vi lyckas förhålla oss till frågorna om identitet och olikhet?

Tio dagar senare, tidigt på morgonen efter hemkomsten till Skåne, ringer redaktören. Vi hinner aldrig förklara hur vi färdats innan han frågar:
   – Hur var flygresan? ●