Tillsammans med sex personer, fyra kvinnor och två män, alla pilgrimer, steg vi iland på den lilla ön på Irlands västkust i skymningen en råkall februaridag. ”Nu har ni kommit till världens ände!”, hördes en röst ropa från en klippa strax ovanför oss när båten lade till.

Där stod en munk som såg mer rysk än keltisk ut. I sin svarta fotsida kåpa med det långa håret utsläppt över axlarna, gav han på avstånd i halvdunklet intryck av en huligan mer än ett helgon. Att det inte behöver vara så långt mellan de två världarna skulle vi emellertid inse de närmaste dagarna. En levande tro kan utgå från en människa behäftad med allehanda konstigheter. ”Följ mig!”, ropade munken. ”Aftongudstjänsten har redan börjat.”

Efter tio minuter hade han lett oss till klostrets kyrka som låg på en hög kulle mitt på ön. Pilgrimerna ville först se sina rum, men vi förklarade att vi gärna kunde vänta till efter gudstjänsten. Vi placerade vår ryggsäck på en bänk utanför kyrkan och klev in genom den trånga öppningen. Ljusen brann. Luften var söt av rökelse. Nunnorna, sju till antalet och i olika åldrar, stod runt ambon och sjöng medan de korsade sig och gjorde djupa prostrationer, så som Stora fastan påbjuder. De verkade kunna allt utantill. Det var bara en av dem, hon såg ut att vara närmare hundra, som med ett jättelikt förstoringsglas läste texten i de slitna böckerna.

Nu såg vi henne. Från en stor ikon, vackert målad, tittade hon på oss med en ömhet och värme som fick ögonen att tåras. Vi kunde inte ta blicken från henne. Senare fick vi veta att just denna ikon hade målats av den kufiske munken som mötte oss vid stranden. Nunnorna bekräftade att han var ryss, de kallade honom fader Pjotr. Han hade sökt sig till Irland för länge sen just av kärlek till öns stora kvinnliga helgon. När vi senare frågade honom hur han funnit henne svarade han gåtfullt: ”Man kan bara hitta det man inte letar efter.”

Nej, att det som händer oss är underkastat vad de trossvaga kallar slumpen har vi alltid haft svårt att tro. Varje tärningskast är alltid det första. Det fanns en mening med vår resa hit, via två hektiska flighter, en buss, en natt på ett luggslitet hotell och en skakig båtresa, och när vi steg i land och såg munken som välkomnade oss kände vi intuitivt att han skulle få betydelse. Det var just för hennes skull vi hade rest hit: helgonet på ikonen, Brigid av Kildare. Men också, skulle det visa sig, för munken Pjotr.

Två veckor tidigare hade vi inbjudits till Helgonkommissionen. Det gällde en fråga som man länge fått påtryckningar om att ta upp; svårigheten för kvinnor och lekfolk att slå sig in bland de utvalda. Att det råder viss brist på jämställdhet i helgonkalendern är väl känt, och nu fanns en önskan om att även i de eukaristiska bönerna låta fler kvinnliga helgon bli föremål för åkallan. Eftersom några av dem kände till vår förkärlek för Brigid ville de nu samråda: Kunde hon vara en lämplig kandidat?

Det försiktiga förslaget gladde oss, varvid kommissionen undrade om vi kunde tänka oss att resa till det kloster som hon enligt traditionen grundat för att förhöra oss om hur ett initiativ i den vägen skulle tas emot.

Brigid föddes på Irland på 400-talet, dotter till en krigare av kunglig ätt och dennes hustru, en kristen slav. Redan som barn rördes hennes hjärta när hon såg de fattiga. Vid ett tillfälle gav hon bort sin mors hela smörförråd till en fattig familj och skänkte, i ett obevakat ögonblick, sin fars juvelprydda svärd till en tiggare. Efter att i tonåren ha hört S:t Patrick predika trotsade hon sin fars vilja och valde att gå i kloster i stället för att gifta sig.

Det var av en tillfällighet som vi hade lärt känna Brigid. Men sådana är ju som bekant ofta pregnanta med mening. För många år sedan, i en bok som blivit över bland ratade recensionsexemplar på redaktionen, kom vi att läsa om de underverk som förknippas med olika helgon. Författaren skrev bland annat om det som skulle bli vårt favoritmirakel. Hur Brigid av Kildare vid ett tillfälle förvandlat vatten till öl, en nordeuropeisk version av bröllopsgåvan i Kana.

Det skulle visa sig att det var just detta mirakel som fört den ryske munken hit. Den sista kvällen i klostret tog han med oss till sin cell. Vi tappade andan när han ur en hemlig gömma plockade fram några föremål som tillhört Sankta Brigid: ett sigill, en gördel och ett krus som han hävdade att hon druckit öl ur!

Här är inte platsen att återge den långa historia han sedan berättade. Hur man i det kloster där han levt i Ryssland skrattade åt hans ikoner och viftade bort honom som en tröttsam fluga när han var alltför berusad. Han hade flytt klostret, lovat sig själv att aldrig mer måla en enda ikon och styrt stegen hit efter att ha hört ryktet om det säregna miraklet. Och här hade något hänt. Ett större mirakel, en tillnyktring, och en pånyttfödelse i hans ikonmålande som han tillskrev den heliga Brigid och Guds försyn.

Nu var, förklarade fader Pjotr, hans teologi mycket enkel: att inte bara finna sig i, men älska det man råkar ut för. ●