Samoud

Är impulsen att fortsätta leva som vanligt under tider av konflikt och oro uttryck för en motståndshandling? Eller är det förnekelse, ett sätt att ignorera krisen? Eller handlar det om ett slags magiskt tänkande där vi intalar oss att om vi låtsas som att allt är normalt så kommer det att vara det?

I arabisk kultur representerar begreppet samoud – ståndaktighet – den högsta av dygder: viljan att fortsätta leva i tider av kaos och hopplöshet. Inte som ett passivt accepterande av sakernas tillstånd, men som en trotsig handling av hopp och motstånd. Föreställningen om samoud har odlats särskilt bland palestinier som lever under förtryck och ockupation. Författaren Noam Chomsky citerar i sin bok The Fateful Triangle den palestinske advokaten och människorättsaktivisten Raja Shehadeh som säger att det finns tre sätt att reagera på ockupation: det blinda hatet (“terroristen”), tyst underkastelse och den väg som företräds av de som intar en hållning av samoud.

Men samoud förutsätter en rot med ett fäste i en framtid som ännu inte är. Därför är den yttersta symbolen för samoud olivträdet. Det är ett rotfäste som liknar detta träds som profeterna vill ge oss när vi angrips av missmod. Om den framtid vi väntar dröjer, ”så vänta tåligt, den kommer förvisso, den uteblir inte”, säger profeten Habackuk – trots att inget just nu talar för den framtiden.

När fikonträdet inte knoppas, vinstocken inte bär frukt, olivskörden slår fel, fälten inte ger gröda, fåren är borta ur fållan och hägnen tomma på kor, firar denne profet sin gudstjänst och lever sitt liv i en orubblig hållning av samoud: ”Men jag vill jubla över Herren, glädja mig över Gud, min räddare.” (Hab 3:17–18)