Sammanlänkning

Förnya i oss vår lidelse för enhet, ber vi i en av bönerna under årets globala bönevecka för enhet, i dag inne på sin femte dag. En bön formulerad av kommuniteten i Grandchamp.

Den enhet som är kristendomens grundläggande princip – dess ”viktigaste krav”, som Gunnel Vallquist uttryckte det – uppnås inte genom sammanjämkning, snarare genom vad den ryske författaren Boris Pasternak med ett centralt ord i sitt författarskap kallade sammanlänkning, på ryska stseplenie. Varje föreställning, med åtföljande krampaktiga försök, om att kunna åstadkomma enhet genom att jämka samman olika ståndpunkter, leder inte till annat än frustration och uppgivenhet. Tron att enhet är en följd av att vi övervinner motsägelser – inte lär oss leva med dem – är inte bara en farlig illusion, den är ett av de största hindren för verklig enhet. 

Svårigheten att leva med motsägelser är inte bara ett drag i samtiden, det har sedan länge satt en djup prägel på västlig kristendom. Teologin reducerad till en abstrakt disciplin i förening med den protestantiska snusförnuftigheten har knappast främjat enheten. Det är just här den ortodoxa traditionens starka vision av enhet och helhet i tillvaron kan öppna vägar ut ur den återvändsgränd vi hamnat i. Som nyss citerade Pasternak kunde uttrycka sig: ”Jag har alltid haft en upplevelse av enheten i allt som existerar, av helheten i allt som lever och andas, som händer och uppenbarar sig, en upplevelse av hela tillvaron, av hela livet.”

Här står han i den ryska tradition som sammanfattas i Rubljevs berömda treenighetsikon. De tre änglarna sittande i kontemplation vid ett bord, sågs av teologer som Pavel Florenskij som uttryck för just längtan efter enhet och helhet i tillvaron. Den teologiska grunden för denna enhetsvision, som inte bara är en förhoppning och en dröm, är inkarnationen: hela skapelsen har blivit helgad genom att Gud tagit materiell gestalt i Kristus. 

Det är just detta särdrag i den ortodoxa andligheten – grundat på inkarnationen och treenighetstanken – som leder till en uppvärdering av livet på jorden, något som bland annat visat sig i att denna teologiska tradition hanterat miljökrisen med andra redskap och ett annat språk än vad vi gjort som kristna i väst. Föreningen av mikrokosmos och makrokosmos, tron på hela tillvarons sakramentalitet, gör att klimatkrisen inte bara bemöts med moraliska imperativ, men med en vision om historiens uppståndelse.

Så länge vi tror att vägen till enhet är att undanröja ett antal ”vägspärrar för tanken”, fortsätter vi att ta ett steg framåt och två bakåt. På förnuftets väg kommer vi varken att på djupet förstå Bibeln eller nå närmare varandra. Bara genom att öppna oss för den kärlek som den helige Ande utgjuter i hjärtat, kan verklig ”lidelse för enhet” födas. Ingen bön kan vara viktigare än bönen om att denna lidelse ska förnyas i oss.

Treenighetsikonen målad av Robin Johansson.