”Sådan är min tro”
På orienteringstavlan som är fäst vid den fjärde vägvisaren står bland annat:
Dyk ned mot den första döden, den som ger dig evighetens pant.
Hur ska uttrycket ”evighetens pant” förstås? I den fysiska världen finns inget bestående att förvänta, den är utlämnad åt förgänglighet. Inget är mer säkert än att vi alla ska dö. Och odödlighet i efterlevande människors minnen kallar Martin Lönnebo ”en chimär”, och det oavsett hur många monument vi lyckats bygga under vårt liv. ”Förr eller senare glöms vi bort, oftast förr.” Vad menar vi då som kristna när vi talar om odödlighet och evigt liv, och vad är innebörden i kyrkans bekännelse om ”de dödas uppståndelse”?
”Odödligheten tillhör inte biologin utan mysterierna”, skriver Martin Lönnebo och citerar Johannes av Korsets ord om att ’Tro är själens förening med Gud’: ”Detta är den enda odödligheten, ty Gud allena är odödlig”, kommenterar han och fortsätter:
När kyrkan bekänner ”de dödas uppståndelse” är det något helt annat än ett återställande av ett förgånget tillstånd hos våra atomer, det är ”en ny kropp”, ett mysterium i den eviga verklighet som vi inte kan föreställa oss.
”Den första döden”, som orienteringstavlan talar om, har därför inget med vår biologiska död att göra. ”Odödlighetens ört” är i vår kristna tro korset, det förbannade Livets träd som fick nytt liv. Örtens doft är den gudomliga barmhärtigheten. Dopet är dess symbol i kyrkan, det hav vi dyker ned i genom den heliga handling, den överlåtelse, som är början på vårt eviga liv. Martin Lönnebo skriver:
Dopkandidaten dyker symboliskt mot djupet skyddad av de tre heliga namnen för att söka odödlighetens ört. Jag har upplevt detta mest påtagligt vid dop av döende, särskilt barn som ligger i kuvösen likt fågelungar som fallit ur boet. När handen sträcks genom arbetsluckan och berör den lilla kroppen har jag ibland sett Guds finger med ljusstrålen så som i Sixtinska kapellet.
Med en sådan tro – för det rör sig om tro, inte vetande – är döden ”bron som för oss till Gud”, som den persiske poeten Rumi uttryckte det. Martin Lönnebo citerar gärna denne ”andlige ledare och ekumen”, som han kallar honom. När Rumi låg för döden 1273 tröstade han sina vänner med dikter. En av dem slutar med orden:
När du kommer till min grav för att besöka mig,
kom då inte utan trumma,
för vid Guds bankett finns ingen plats för sörjande.
Om havet är i droppen, och droppen är vår ande, vårt sanna jag som inte kan bli jord, då är det ytterst dit som våra rottrådar ska söka sig. Men att det bara är i evigheten som odödlighet kan finnas behöver inte innebära flykt från det jordiska. ”Att leva rätt är det bästa sättet att dö rätt”, skriver Martin Lönnebo och sammanfattar:
Dessa fyra: Havet, Droppen, Anden och Varat är Ett i motsatsernas hemlighetsfulla förening … sådan är min tro. Vetandet säger ingenting, klokt nog eftersom det inte vet.
