Ropet på korset

För den tidiga kyrkan kom psalm 22 att läsas som en passionspsalm. Här såg och hörde man hur hela Jesu lidandeshistoria skildrades i förväg: den offentliga förödmjukelsen, hån och huvudskakningar, den brännande törsten, händernas och fötternas genomborrande, förlusten av kläderna. Men också vissheten om bönesvar, den räddning som skulle visa sig i uppståndelsen – en räddning inte bara för Jesus utan för ”många”. I sin struktur reflekterar psalmens dramatiska skeende rörelsen från långfredag till påskdag, den kristna trons definierande händelse.

I psalmens början hör vi: ”Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.” I verserna 3 och 6 talas det åter om ropande. Detta ropande, som utmärker tonarten i psalmen, är också centralt i skildringen av Jesus på korset där det uttryckligen står att Jesus vid nionde timmen ”ropade med hög röst”. Det är inte fråga om ett vanligt ropande eller vanlig bön. I den yttersta nöden blir bönen till ett skrik. 

Vad är det Jesus ropar? ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” I en blandning av hebreiska och arameiska traderar Matteus och Markus det rop som inleder psalm 22, och översätter det sedan till grekiska. Detta rop har alltid väckt frågor. Hur kunde Guds son vara övergiven av Gud? Hur ska det förstås? 

Ropet missförstods av dem som stod vid korset – de trodde att Jesus ropade på Elia – men när den unga kyrkan här kände igen inledningsordet i psalm 22 förstod de att det inte var vilket rop av övergivenhet som helst. Jesus ropar inte bara om förbarmande för sin egen del, det är mer än ett rop av självömkan och personlig ångest. Det är ett messianskt rop – ett rop i gemenskap med oss och för oss. Genom att be med ord ur det lidande Israels stora psalm tar Jesus in i sig inte bara Israels betryck men alla människors lidande. Han tar in i sig dess skri, dess hjälplöshet, och omvandlar det.