Ropet efter en rot
Vi har nu hunnit halvvägs in i apostlafastan, den tredje av årets fyra fasteperioder. Samtliga fastetider mynnar ut i en större högtid, och utgör en förberedelse inför denna. Apostlafastan, som tar sin början åtta dagar efter pingst, leder fram till en av sommarens viktigaste liturgiska fester, firandet av apostlafurstarna Petrus och Paulus som infaller den 29 juni. De bägge apostlarna firas just detta datum i både öst och väst ända sedan 200-talet, men numera är det endast i ortodox tradition som en längre fasta iakttas inför denna liturgiska festdag.
I Den svenska evangelieboken högtidlighålls inte längre den 29 juni, utan har ersatts av apostladagen den femte söndagen efter trefaldighet. Den senare har dock inte samma tydliga fokus på Petrus och Paulus och den roll de spelade. Det finns med andra ord goda skäl att i gemenskap med kyrkan i både öst och väst markera även den 29 juni genom att mässa firas i den lokala församlingen.
I fastebloggen begrundar vi under årets apostlafasta hur en metafor som var oproblematisk i den kultur där kyrkan växte fram, kan bli meningsfull i en kultur där religionen ytterst sällan förknippas med offer. Det går att förstå varför många menar att vi överhuvudtaget inte bör använda ett språk som inbegriper offer i nattvarden. Men att, som en del teologer, lägga ett katolskt-protestantiskt raster över Gamla testamentets offerkult, är att göra det väl lätt för sig. För dessa är leviterna den hebreiska Bibelns katoliker, medan profeterna föregriper protestanterna! Men Gamla testamentets komplexa, och rika, offerteologi låter sig inte reduceras till en förenklad ritualist-kontra-profet modell.
Så varför argumenterar vi här för att det finns skäl att undvika vad Sarah Coakley kallar tippexteologi, och helt stryka ordet ”offer” i nattvardsbönerna? (Tippex = den vita vätska som användes på skrivmaskinernas tid för att stryka oönskad text.) Visst är andra modeller och metaforer för Kristi död mer tillgängliga för förnuftet. Men kan det vara så att om vi inte vill tala om Kristi död – och därmed åminnelsen av hans kors i eukaristin – som ett offer, kommer vi heller aldrig att ana den gudomliga kärlekens bottenlösa djup? Och vad händer då med vår egen kärlek, som ropar efter den rot som inget och ingen förmår rycka upp?
Om vi alltså fortsätter att tala om mässan som ett ”eukaristiskt offer”, är det för att gåva, förlust och delaktighet är motiv som knappast mist sin relevans.
