Röda blad vita som ljuset

Biskop Martin, salig i åminnelse, var inte bara lärjunge till Platon, men i minst lika hög grad till 1400-talskardinalen Nicolaus Cusanus. Bägge var givetvis lärjungar till Jesus, den ene före Kristus, den andre efter.

Vem var denne Cusanus, den ende representanten från västkyrkan i det symposium som Sofia sammankallat på månen för att utverka en plan för jordens räddning i Martin Lönnebos roman Det odelade hjärtat från 1993? När symposiet ska inledas presenterar denne sig med orden:

Jag finns här som vittne att det även i kyrkans ledning har funnits fredsstiftare mellan tro och vetande, öst och väst, religion och religion, mystik och lära som ett föregripande i motsatsernas enhet i det eviga gudsskådandet. Alleluia, alleluia, alleluia. Amen.

Nicolaus Cusanus levde i den tid av oro och nyorientering i Europa som utmärkte växlingen mellan medeltid och renässans. Här påbörjades den utveckling som skulle leda till Europas sekularisering. Kyrkan som institution ifrågasattes av allt fler medan mystiken som uttryck för människans gudsförhållande blomstrade. Medan Aristoteles hade varit högmedeltidens filosof återvänder renässansen till Platon.

Den lärde Cusanus, som likt sin lärjunge Martin odlade intressen som sträckte sig över vida fält – förutom teologi, filosofi, juridik och kyrkorätt studerade han fysik, astronomi och matematik – doktorerade i Köln 1423 och utnämndes så småningom till kardinal i kyrkan. Han var en självständig tänkare som sprängde gamla förstelnade tankebanor, en vägens människa ständigt i rörelse. Cusanus var en man som älskade Gud, ekumeniskt sinnad, och såg visionen om en reformerad och förnyad kyrka som sin livsuppgift. Författaren till Det odelade hjärtat tecknar följande karaktäristik vid symposiets början:

Cusanus framträdde som en man utan ålder. Hans själ hade tydligen så förenats med evigheten att den kunde klä sig i en kropp som var kronologiskt tydbar.

Medveten om att, som Martin Lönnebo uttrycker det, ”ju mer kunskap, desto mer återstår”, myntar Cusanus uttrycket docta ignorantia, den lärda okunnigheten. Hans andra livsmotto motsvarar den andra vägvisaren i Van Goghs rum:  coincidentia oppositorum, motsatsernas sammanfall. Det första begreppet lär oss att kristen tro bäst beskrivs som vandring och vardande, att tron vilar i insikten att Gud alltid är större. Eller med Lönnebo: ”Närmast Gåtans lösning är den som känner icke-svaret.” Det andra använder Cusanus för att framhålla att Gud finns för varje skillnad mellan skillnad och likhet, mellan stort och litet, högt och lågt. ”Före all mångfald är den odelade enheten”, skriver han och utmanar våra ”eller” med vilka vi drar isär världar.

För dem båda, Martin och Nicolaus, är förundran vägen in i det vi kallar religion och andlighet. Det andra tänkespråket på orienteringstavlan på den andra vägvisaren där van Goghs stol står, lyder sålunda:

Förundran öppnar hjärtats röda ros med blad vita som ljuset

Hur övar man sig i förundran? Det är det enklaste av allt, svarar Martin Lönnebo, eftersom existensen är mysterium som skall upplevas, inte presteras eller lösas, det är bara att ta emot. Så ger han följande råd innan vi lämnar den andra vägvisaren i Van Goghs rum: 

Det bästa sättet att öka förundran är att torka bort all självklarhet ur sina ögon och öppna sig för världen på nytt som barnet när det ser en vacker blomma för första gången.