Hoppets ateljé

Fredagens läsning: Jer 18:1–12

I det artonde kapitlet i Jeremias bok talar Gud på nytt till profeten genom en handling. Krukmakaren, en av Bibelns favoritbilder av Gud, får belysa Herrens oändliga tålamod och förmåga att skapa nytt av det som blivit deformerat. Här finns två perspektiv som hela tiden avlöser varandra i profetlitteraturen. Profeterna kan inte finna nog starka bilder för konsekvenserna av folkets trolöshet. Men lika uttrycksfulla är de metaforer och handlingar som framhåller Guds barmhärtighet och restaurering av sin skapelse. 

Krukmakarverkstaden blir under Jeremias studiebesök en hoppets ateljé. För Gud är allting möjligt! Dessutom påminns Jeremia om – som Johannes Chrysostomos på 300-talet påpekar i sin utläggning av detta kapitel – att krukmakaren och den lera han arbetar med är av samma natur. Och med allt han formar har krukmakaren en intention. Så som han ville ha det. Om formandet av människan heter det därför: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.’” (1 Mos 1:26) Visionen av människan som Guds avbild förankrar frälsningen i skapelsen. Frälsning är att formas enligt den ursprungliga intentionen. Att bli frälst är därför i kristen förståelse att ”bli sig själv”, i enlighet med sin natur. Avbildens naturliga utveckling är att formas till likhet med urbilden. Människan är mer än hon har blivit. 

Men varför misslyckades kärlet? Var det på grund av slarv eller oförmåga hos krukmakaren? Det är ingen amatör Jeremia betraktar, leran är i händerna på en driven konstnär. Var det något i själva materialet, leran, som gjorde att det inte blev som det var tänkt? Det finns en viktigare detalj i berättelsen: även när det misslyckas är kärlet i krukmakarens hand. Världen förblir i de händer som suveränt formar – och omformar – allt enligt sin vilja.