Rätt frågor?

”Den fullständigt odelade uppmärksamheten är bön”, menade Simone Weil.

”Var uppmärksamma!” ropar diakonen i den ortodoxa liturgin i en uppmaning till församlingen att låta sig dras in i den oavbrutet pågående bönedialogen.

I Filokalia, en antologi av texter från 300-tal till 1300-tal, summeras flera tusen sidor av undervisning om det inre livet i två ord: Nepsis och Hesychia. Det första har betydelsen vaksamhet: att hålla ett öga på det som grumlar blicken och bönen. Det andra är det grekiska ord för stillhet som gav namn åt en hel väckelserörelse – hesychasmen – med centrum på den grekiska halvön Athos under medeltiden. Hos den som går den hesychastiska vägen – stillhetens väg – ”har en källa vällt upp som kommer från Gud”, skriver Isak Syriern.

De filokaliska fäderna erbjuder beprövade diagnostiska redskap som hjälper oss att genomskåda, och genskjuta, det som splittrar uppmärksamheten; bönen. Hur kränger man av sig tankefigurer och handlingsmönster som blivit till tvång? Hur når man ”den punkt där allt blir enkelt, där det inte längre finns något val” (Hammarskjöld), så att man kan ställa de rätta frågorna?

I en invärtes – eller utvärtes – konflikt behöver man ibland söka hesychia, det vill säga ta ett steg tillbaka, för att få perspektiv och se klarare: Vilken är den egentliga frågan här?

Ett samtal, eller läsningen av en bok, kan knappast bli mer fruktbart än när det får mig att säga: Ställer jag rätt frågor i den situation jag befinner mig? Är den egentliga frågan en annan än den som dränerar mig på energi?