Psaltarens värld och vår
Psaltaren är som havet, djup och outgrundlig. Med sina uppemot tretusen år gamla texter speglar den en avlägsen och svåråtkomlig kultur. Men precis som all stor litteratur fortsätter dessa texter att tala till den som urskiljer rösterna genom historiens raster.
Den yttre miljön i många av psalmerna är templet på Sionsberget i Jerusalem, det hebreiska folkets religiösa hjärta. Kring detta identitetsbärande nav i Israel utspelar sig många av de händelser som inspirerar till Psaltarens böner. I templets skugga finns palatset varifrån kungarna, som flitigt figurerar i psalmerna, utövar sin makt. Det är en värld där de ”onda” och de ”rättfärdiga” ställs mot varandra, där intriger utspelar sig och oidentifierade fiender ständigt tycks ligga i bakhåll.
Det är med andra ord en värld som för nutida läsare inte är helt enkel att identifiera sig med. Klyftan kan tyckas oöverstiglig mellan vad vi uppfattar som en primitiv antik kultur och det tjugoförsta århundradets teknologiskt avancerade samhälle. För att Psaltaren ska bli meningsfull behöver vi därför göra just det som de tidiga kristna gjorde i sin tid, och som människor fortsatt att göra genom historien. Öppna oss för texternas djupdimension. Låta Psaltarens böner och rop kalibreras av vår egen kamp och längtan. Om vi med ett ”uppmärksamt öra” – som vi ber om i inledningen till dagens första tidebön – tränger igenom bokstavens yta kan vi göra samma erfarenhet som Johannes Cassianus på 400-talet: ”När vi ber psalmerna finns inget avstånd mellan oss och dem.”
Med sitt rika poetiska språk adresserar Psaltaren tidlösa existentiella frågor. Längtan efter mening, rikedomens tomhet, ropet på rättvisa, behovet av stillhet, kampen för integritet, brottningen med sorg, ensamhet, psykiskt lidande och dödens realitet. Allt detta utgör ledmotiv i psalmerna. I det intensiva prövandet av vad det är att vara människa krymper avståndet mellan antikens Jerusalem och vår moderna värld.
Men det finns en punkt där psalmernas människor, långt mer än i det som rör yttre förhållanden, skiljer sig från oss. Tron på en transcendent realitet genomsyrar deras tillvaro. Närvaron av den annorlunda Andre är den horisont mot vilken de utforskar livets stora frågor. I allt som lever och rör sig känner deras fingrar Skaparens puls. Här avtäcker Psaltaren obevekligt det sekulära samhällets dolda malaise, dess molande ångest: när kärleken sinat finns ingen transcendent verklighet som ger hjälp att ta ett större mått på livet.
Men inte heller detta är nytt. Nutidsmänniskan liknar i det avseendet den generation i den egna historien som psalmisten häpnar över: de ”förstod inte dina under, de tänkte inte på allt gott du gjort.” (Ps 106:7)
