”Varför sover du, Herre?”
Om man vill försöka genrebestämma de etthundrafemtio psalmerna i den hebreiska Bibeln kan det naturligtvis göras på olika sätt. Walter Brueggemann, en av de ledande gammaltestamentliga teologerna i väst under det senaste halvseklet, identifierar tre kategorier i Psaltaren. De motsvarar tre olika levnadsfaser eller livsstämningar. Han kallar dem psalmer av orientering, psalmer av desorientering och för det tredje psalmer av nyorientering.
Den första kategorin är den som är minst representerad i Psaltaren. När Brueggemann kallar dessa ”psalmer av orientering”, ska det förstås som en beskrivning av ett tillstånd av jämnmod. Inga mörka moln syns vid horisonten. Vi är tämligen välmående. Debet och kredit går ihop. Även Gud är någorlunda på plats, han vakar över oss från sin himmel men utan att störa oss nämnvärt. Det är psalmer för en medelklassreligion. Röster av människor som får ”njuta en ostörd fred” och inte behöver se sina ”barn tigga om bröd”. Psalm 37, där vi möter en rad uttryck som dessa, är ett exempel på en sådan. Eller psalm 145 med sina trosvissa utrop: ”Herren gör vad de fromma begär.” I psalmer som dessa finns sällan något som skaver, inget provokativt eller utmanande. Psalmisten orienterar sig utifrån konvenansens regler. Inget ont i sig om den lojala traditionstroheten, men sinnesstämningen i dessa psalmer föder inget nytt språk, inga nya sånger.
Flertalet psalmer är dock av ett helt annat slag. De är inte födda ur jämnmod, ur chimären att ”allt-är-väl”. Snarare stiger de ur en upplevelse av desorientering. Livet är ur led. Vi hör röster av människor som drabbats av tillvarons råhet. De är förvirrade, upprörda, förtvivlade, krossade. De befinner sig på existensens brant och tycker sig inte få någon reaktion från Gud. ”Varför sover du, Herre?” (Ps 44:24) Men trots Guds ovilja att svara – som de upplever det – fortsätter de att be. De ger inte Gud någon ro.
Det är dessa psalmer och böner, som bryter mot de religiösa konventionerna och vägrar hymla, som gör att Psaltaren, med teologen Karl Barths ord, ”alltid har varit den mest relevanta av alla Gamla testamentets böcker”. Men där business as usual gäller blir sådana psalmer obekväma. Vi ansar dem när de ska användas i gudstjänsten, utelämnar de besvärande avsnitten. Men när de störande rösterna inte får höras i liturgin, bara de vi kan ge våra bifall av ”amen” och ”halleluja”, kommer vi aldrig att förstå poängen med Psaltaren. Den energi som finns i Psaltaren frigörs inte.
Just genom att den är fylld av böner och rop av utsatthet hjälper oss Psaltaren att lämna våra trygghetszoner, inte fördölja det som är kaotiskt i vår tillvaro eller gömma oss för den skrämmande världen därute. Först i det öppna – i ljuset – kan helande och en ny orientering bli möjlig.
