Psalmen i cellen
Utöver den gemensamma psalmodin, tidebönerna morgon och kväll, var det vanligt att munkarna reciterade psalmer även under dagen. Det kunde ske under arbetets gång eller i korta pauser medan man lät arbetet vila.
En berömd berättelse om Antonios den Store, munkarnas fader, kom att bli mönsterbildande för denna dagliga rytm av bön och arbete. I berättelsen, som inleder den alfabetiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk, skildras hur Antonios grips av leda och frestas till förtvivlan. När han plågas som svårast av ”många dunkla tankar” och undrar om han överhuvudtaget kommer att bli frälst, får han i en syn se en man som liknar honom själv.
Han satt vid sitt arbete, reste sig från arbetet och bad, satte sig igen och flätade repet, reste sig igen för att be.
Antonios hör nu en Herrens ängel säga: ”Gör så här så blir du frälst.” När Antonios hörde det fylldes han av glädje och förtröstan. Tänkespråket avslutas med orden: ”Han gjorde så och blev frälst.” Benediktinmunken Luke Dysinger kommenterar: ”Här är Antonios den Store arketypen för munken som befrias från leda genom en enkel praktik: Han ska regelbundet avbryta sitt arbete och resa sig för en kort stunds bön.”
Även om det inte sägs uttryckligen förutsätts det när berättelsen senare tolkas att det är Psaltaren som åsyftas när munken gör en paus i arbetet för bön. Palladius berättar hur man i kommuniteten i Nitria kunde höra bruset av psaltarbön från munkarnas celler där de satt och arbetade med linnetyger. När Cassianus kommer till Europa skriver han att sättet att perforera dagen med psaltarbön var något han övats i under sin mångåriga vistelse i den egyptiska öknen. Betydligt senare, under 500-talet, ger brevväxlingen mellan två munkar, Barsanufios och Johannes, ett exempel på hur växlingen av bön och arbete bestämdes av en given rytm utifrån deras specifika arbete: under vävandet av en matta skulle arbetat avbrytas för bön efter var tredje rad som vävts.
Berättelserna från den tidiga monastiska rörelsen visar hur det inte fanns någon skarp gräns mellan det personliga reciterandet av psalmerna och de gemensamma tidebönerna morgon och kväll. Målet var den ständiga bönen. En författare som Epifanios av Salamis kunde därför skriva: ”En verklig munk har oavbrutet psalmodin och bönen i sitt hjärta.” Eller som Cassianus krasst uttrycker saken: ”Om man bara ber när man knäböjer, det vill säga i gudstjänsten eller vid bestämda bönetider, då ber man dåligt och för lite.”
Ikonen av Antonios den Store är målad av Robin Johansson.
