Profetia eller prognos?

 
Kapitlen 30-33 hos Jeremia brukar kallas Trösteboken. De två första av dessa kapitel, som i sin helhet utgörs av poetisk text, placerar oss i tiden mellan Jerusalems förstörelse, som har inträffat år 587 f Kr, och det hett efterlängtade återvändandet från exilen. Det gör hela detta avsnitt till en ”påskaftonsprofetia” i bokstavlig mening: vi befinner oss mellan den död som har inträtt och den uppståndelse som ännu bara existerar som ett avlägset hopp.
”Är Gud inte längre god mot oss?” (Ps 77:10) suckar de som förts bort till Babylon. Jeremia svarar med ord mättade av tröst och livsmod: ”Det finns hopp för din framtid”? (31:17)
Finns det verkligen någon realism i Jeremias profetia? De historiska omständigheterna gav knappast stöd för tanken på en återkomst till Jerusalem, än mindre en återuppbyggnad av staden och templet. Men en profetia är ingen prognos. Ett hopp som det Jeremia nu uttalar kan bara grundas i ett enda: omutligheten i Guds karaktär och ömheten i Guds fadershjärta. Tröstebokens kärnord är det trettioförsta kapitlets tredje vers, en av de oftast citerade i hela Jeremia bok: ”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför har jag så länge visat dig godhet.”