Ett moraliskt dilemma
Lördagens läsning: Jer 18:18–23
”Vem säger folket att jag är?” frågade Jesus sina lärjungar. ”Somliga säger Jeremia”, fick han till svar (Matt 16:13–14).
Jeremia påminde om Jesus. Jesus påminde om Jeremia. Det är som om dessa två giganter i den heliga historien gång på gång räcker varandra handen över det sexhundraåriga svalg som i tid skiljer dem åt. De talar om varandra och till varandra. Det fanns drag hos Jesus, i hans person och i de utspel han gjorde, som fick folk som kunde sin historia och sina heliga skrifter att tänka på Jeremia när de såg och hörde rabbinen från Nasaret.
Både Jeremia och Jesus levde i slutet av en epok och i övergången till ett nytt historiskt skede. Jeremia får i samband med sin kallelseupplevelse höra att hans uppgift ska bli att ”bryta ner och bygga upp” (Jer 1:10]. Orden angav ledmotivet för hans livsuppdrag och skulle visa sig rymma många skikt. De syftar på templet i Jerusalem, dess förstörelse och återuppbyggnad. Men de sträcker sig betydligt längre: här förebådas Kristi död och uppståndelse.
Men det finns en plats där likheterna upphör, där det ska visa sig att den ene är mer än profet. Platsen är Getsemane. Trots sin djupa vånda i Getsemane kunde Jesus säga: ”Det är just för denna stund jag har kommit” (Joh 12:27). Och till sist hör vi honom yttra orden på korset: ”Fader, förlåt dem” (Luk 23:34). Dit når aldrig Jeremia. När han utsätts för mordförsök bland sina egna är hans reaktion en helt annan: ”Förlåt inte deras brott! Utplåna inte deras synd”, hör vi honom desperat ropa i dagens läsning, den fjärde av Jeremias biktdikter.
Den judiske rabbinen Abraham Heschel menar att vi i ord som dessa inte bara tangerar ett moraliskt dilemma utan en personlig problematik hos profeten själv. Kan så starka motsägelser rymmas hos en människa med ett sammanhållet inre liv? Eller speglar det ett schizofrent drag hos profeten? Hur går Jeremias bön om att Gud ska förgöra hans förföljare ihop med den medkänsla och solidaritet han andra gånger är så fylld av?
Heschel ger en ledtråd: För att förstå hur sådana motsägelser kan utgöra en del av en integrerad personlighet behöver vi komma ihåg att profetens inre liv inte alltigenom är hans eget. ”Jeremias emotionella tillstånd speglade Guds relation till Israel: medkänsla såväl som vrede”, skriver Heschel. Guds upplevelse av att vara förkastad har blivit Jeremias. Men för att Kristi sinnelag i förkastelsen även skulle bli Jeremias, behövde profeten den frälsare som han själv såg komma.
