Solförmörkelse
Tisdagens läsning: Jer 15:10–11, 15–21.
Mellan kapitel 11 och 20 finns en sekvens av böner där Jeremia tömmer ut sitt inre inför Gud. De brukar kallas Jeremias bekännelser, ett slags biktdikter som utgör en litterär form utan motstycke i profetlitteraturen. I dagens läsning lyssnar vi till den andra av dessa bekännelser. Jeremia slits mellan stigande vrede och sårad kärlek. Gång på gång störtdyker han mellan ytterligheter i sin själ.
Att vara fångad i två så häftiga och samtidigt motstridiga emotionella strömmar är mer än man kan begära av någon att uthärda. Profetens ambivalens berättar om en kluven sympati: han är fylld av medkänsla – för Gud och för människor. Inför folket vädjar han för Guds sak. Inför Gud vädjar han för folkets framtid.
För någon som är så djupt indragen i Guds empati som Jeremia finns ibland risken att det djupa lidandet över en viss situation börjar leva sitt eget liv. Till sist är han både alienerad från Guds sinnelag och likgiltig för de människor som från början väckte hans medkänsla. Det femtonde kapitlet i Jeremias bok skildrar en uppslitande konflikt mellan Guds patos och profetens. Jeremia förlorar tålamodet. Han går så långt att han ber Gud dra en gräns för sin barmhärtighet. ”Låt inte ditt tålamod bli mitt fall” (15:19.) Profetens indignation är inte längre uttryck för Guds vrede, som aldrig är skild från hans kärlek, utan övergår i självömkan och bitterhet. En plötslig solförmörkelse har inträffat.
Frestelsen till självömkan är ytterst subtil. Även äkta medlidande kan slå över i egenkärlek; den som tidigare ömmade för sin omgivning tycker nu mest synd om sig själv. När Jeremia ber Gud hämnas på hans plågoandar svarar Herren med att kalla honom till botbänken. I stället för förståelse från Guds sida möter Jeremia en mild men skarp tillrättavisning:
Om du vänder tillbaka skall jag låta dig komma tillbaka och bli min tjänare (15:19).
Rollerna är nu ombytta. Profeten från Anatot som så ofta kallat folket att omvända sig – ”Om du vänder tillbaka, Israel, säger Herren, skall du få komma tillbaka till mig” (4:1) – får samma budskap riktat till sig själv.
