Predikans konst?

Vad är det som gör att man, någon enstaka gång, efter att ha lyssnat till en predikan går hem med upplevelsen av att ha rört vid Jesu mantelflik?

Konsten att predika är inte så mycket en fråga om konst, som att predikanten har sårats av Ordet före alla andra. Retoriken, pedagogiken, exegetiken – allt detta kan vara närmast fulländat, utan att man lämnar kyrkan med känslan av att ha vidrört mantelfliken.

Den egentlige predikanten är alltid den helige Ande. ”Predikan är ett arbete där andan har större del än ordet”, brukade därför Johannes av Korset säga. Här är det också värt att citera Luther. Han visste, när han talade om predikan, att den kristna förkunnelsen aldrig får bli lätt:

En predikant bör kunna säga efter sin predikan: Jag har varit en apostel och en Kristi profet i denna predikan … Den som inte kan tala så, han bör sluta att predika.