Penthos

De tidiga kristnas böner var ofta rop på hjälp och beskydd. Det var en spiritualitet orienterad mot framtiden. Bland munkarna möter vi utöver det något som inte var så vanligt under den tidigaste perioden, en djupgående upplevelse av förkrosselse och ånger. Något som i tidiga texter uttrycks med det grekiska ordet penthos och latinets motsvarighet, compunctio. 

Bägge orden representerar stynget i hjärtat och sorgen efter Guds sinne, liknande profetens Jesajas erfarenhet i templet: ”Ve mig, jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar.” Det var denna upplevelse som låg bakom munkarnas upprepade Kyrie eleison. ”De såg tillbaka på det som varit för att transformera framtiden”, skriver Irénée Hausherr, författare till boken The Name of Jesus, om Jesusbönens utveckling i den tidiga kyrkan

Vi har alltså tidigt två korta böner som representerar två betoningar eller riktningar. Den ena: Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till mig hjälp. Den andra: Herre, Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig. Den första av dessa, som byggde direkt på ord ur Psaltaren och var riktad mot framtiden, är den äldsta böneformeln i den monastiska rörelsen. Det tar lång tid innan Jesusbönen med dess rop om förbarmande finner sin slutliga form sådan vi känner den i dag. Under århundradens lopp, med början i evangelierna – ”Davids son, förbarma dig över oss” (Matt 9:27) – förekommer den i olika varianter. 

”Ju mer än människa närmar sig Gud, desto mer upplever hon sig som en syndare”, lyder ett av tänkespråken från öknen. Jesusbönen är bönen framför andra hos den som slagits av insikten om sin synd. Därför uppmanar Nilos av Ankara sina medbröder på 400-talet:

Be framför allt om tårarnas gåva, den får ditt hjärta att mjukna av förkrosselse.